Vi var tolv personer till bordet och efter middagen spred vi ut oss i lägenheten med kaffe och punsch. Jag och Tomas hade burit upp Desmarées tunga tavla insvept i ett vitt lakan. Vi utförde en slags högtidlig tablå vid avtäckelsen. Middagsgästerna svarade med tillgjorda ’Ah!’ eller ’Oh!’ och ’Gergious!’ och applåderade som om det varit en offentlig ceremoni inför publik.
Glottén klev strakbent fram till porträttet, studerade det med tillgjord kännarmin och klämde slutligen fram:
’Hur mycket är den värd?’
’Ingen aning.’
’Du måste låta värdera den. Tur att du har gallerdörr och tjuvlarm,’ sa han.
Hasse hjälpte mig att bära tillbaka tavlan. Hans unga sambo följde också med, hon hade blivit en smula blaskig av allt vin och tittade länge på mina
Erland Cullberg.
’Det är han man brukar se på stan insmord med färg, va?’ sa hon. ’Han är visst ett slags geni.’
’Man skulle kunna tro det.’
’Han verkar lite knäpp,’ sa hon och snörpte på munnen.
Hon sa också att hon var lycklig över att få arbeta på den traditionsrika teatern, lycklig över att bo på båten med Hasse och att en av De Stora Maskulina Skådespelarna var hennes pappa. Fast det var jobbigt att han drack så mycket och jobbigt att han stötte på alla kvinnor i teatervärlden.
’Vi har inte samma efternamn och bara det är jobbigt.’
’Är det?’ sa jag.
’Det var bra när man sökte in för då kunde dom inte ta mig för att jag var hans dotter. Men det är absolut inte kul när man får höra flickor som är lika gamla som jag säga att dom knullat med min pappa,’ sa hon och himlade med ögonen medan vi gick tillbaka.
John och Gunilla sa att de skulle åka till Kina om en månad, sen skulle de ta vägen över Australien hem och hälsa på en bekant till Gunilla som gift sig och bodde i Sidney.
’Hur går det för dottern i lägenheten Bagarmossen?’ frågade jag.
’Hon är nästan aldrig hemma,’ sa John.
’Hon har ju ett nytt hem nu,’ sa jag.
’Säg inte det,’ sa Gunilla.
Astrid viskade att hon var nyfiken på vad jag hade köpt, speciellt tavlan jag berättat om att jag köpte i Paris. Vi gick ned till våningen, jag hällde upp två glas vin och satte upp tavlan av Terry Hancock på en ställning jag har. Hon sa att det var en bra målning.
’Hon är som jag. En utländska i ett främmande Europa.’
Vi satt bredvid varann i soffan. När hon lutade sig fram för att betrakta tavlan närmare stödde hon handen mot min arm. Jag tog hennes hand och kysste den och hon vände sitt ansikte mot mig. Det var behagligt att vara nära henne. Hon doftade kvinna. Jag beställde en taxi till Djurgården.
Taxin körde uppför en backe på baksidan av Skansen. Bakom ett kraftigt metalltrådsstaket kunde jag skymta varghägnet. Bilen slirade i snön och då lösgjorde sig en mörk djurkropp ur mörkret och ett par lysande ögon tycktes några sekunder springa ikapp med taxin.
Astrid tände inga lampor, hon sa att det var mer spännande på det viset, så vi tog oss in i det kalla huset endast med hjälp av det benvita skenet från utomhuslyktorna.
Det var tyst och ödsligt som om vi hade varit långt ute på landsbygden. På somrarna är trädgården utflyktsmål för medelklassen. Då dricker man kaffe och äter morotskaka samtidigt som svalorna lågflyger över planteringar och drivbänkar. I trädgårdsaffären står damer i förkläden av linne och tröjor från Redgreen och säljer pastorala drömmar i form av krukor med hemslungad honung som står på bord byggda av gråaktig drivved. Jag tänkte att om somrarna måste Astrid bo som i ett akvarium. Nu var det tyst och stilla och mörkret var fyllt av kättja.
Jag vaknade mitt i natten. Var det ylandet från en varg som väckte mig? Jag vet inte.
En stund stod jag i fönstret och såg ned mot varghägnet, men det var natt och svart och jag såg ingenting annat än snön som föll.
’Kom och lägg dig,’ sa Astrid. ’Jag fryser.’
