Vi åt middag på en liten restaurang vid Mariatorget, det var Mena och jag. Vi drack ett par glas vin och pratade några timmar. Hon är vacker. De mörka ögonen, det kraftfulla håret och den slanka kroppen med de breda höfterna. Hon rör sig som en ständigt parningsvillig hona och hennes läppar är alltid fuktiga.
Hon skötte fortfarande representationsvåning, det var ett bra arbete eftersom det bekostade hyran och festerna under de sistlidna veckorna hade varit mycket sparsamma. Bara en kick-off för en avdelning med det obligatoriska svineriet och ett par som sov över.
Jag hade med mig datorn i ryggsäcken och utensilier för att sova över, men av det blev det intet. Mena sa ingenting om det, jag antydde lite, men samtalstråden upplöstes och vi tog farväl av varann vid fontänen på Mariatorget. Jag stod kvar och såg henne försvinna bort mot Bellmansgatan. Varför lät jag henne gå? Varför följde jag inte efter och bara sa rakt på sak att jag ville ha henne som kvinna?
Mitt libido är starkt som hos en ung man. Mitt biologiska jag, min kropp, är blott och bart ett värddjur för DNA-molekylen som likt ett virus tagit min kropp i besittning. DNA:et vill ut, det vill ständigt ha nya värddjur, det vill föröka sig, det vill leva och bygga nya väldiga kolonier som i sin tur koloniserar nya värddjur för att sprida DNA:et vidare.
Jag är fullkomligt övertygad om att den DNA-sträng som lever i mina
protozoer är särskilt stark och därför har jag fått detta libido som dygnet runt vrålar åt att jag måste skaffa kvinna för att sprida mina arvsanlag.
