Vi hann inte med så mycket. När hon hade installerat sig gick vi ut och mycket riktigt sa hon att hon frös. Inte konstigt, hon hade allt för tunna skor, och tyckte vi kunde åka taxi i stället för att gå.
’Du är så machismo, så fysisk,’ sa hon. ’Du måste tänka på att jag är kvinna.’
När vi kom tillbaka senare på hotellet visade jag att jag är man och hon att hon är kvinna.
Nu sover hon. TV:n brusar och kastar ett silvrigt sken över det vita lakanen och hennes ena ben som sticker ut en aning under täcket.
På bordet bredvid sängen står två urdruckna miniflaskor champagne. En röd ros jag gav henne vid ankomsten sitter i en av de små champagnefalskorna. Över stolen hänger en vit badrock. Hennes tunna sidentrosor ligger på golvet vid sängens kortsida.
Om jag blundar kan jag framkalla doftminnet av hennes parfym.
Hon säger att hon älskar mig. Att jag är en artig och vänlig man som hon skulle vilja leva med.
Astrid skulle bara veta vilken man jag är. Hon skulle bara veta att jag aldrig kan se på en vacker kvinna utan att känna fysiskt begär, att jag varje dag klär av kvinnor jag ser och försöker föreställa mig dem ingripna i en sexualakt med mig själv. Hon skulle bara veta att under den korrekta ytan av artighet finns ett djur som inte tänker annat än att erotiken är livets mening.
Om jag inte hade uppfostrats och fyllts av det moderna samhällets värderingar så hade jag varit en alfa-hane i en flock halvnakna människoapor, en hane som svartsjukt vaktade över min flock honor och skoningslöst fördrev eller dödade de unga sönerna när de blev könsmogna.
Jag – en artig och vänlig man. Aldrig. Jag är en fullblodshane.
