Pierre Schaffer tog mot mig i sitt vackra hus på
Rue de La Moule. Han kom mot mig som en
grand signeur med öppna armar och brett leende. Överallt i hela huset fanns den mest fantastiska konst, jag antog att det mest dyrbara inte finns framme. Jag tänkte att om man ville köpa en
Francis Bacon så var det nog Pierre Schaffer man skulle kontakta.
Hans fru var en strålande vacker och mycket yngre kvinna som jag till hennes stora glädje kysste på hand. De hade två små barn som var fullhängda av kepsar och tröjor med reklamloggor. Det är den sorts ideologiska indoktrinering våra vänner på andra sidan Atlanten utsätter ungdomen för, avsikten är att de ska konsumera, givetvis, men också att de ska betrakta våra vänners brutala politik som något som sker i mänsklighetens intresse.
’Ungarna ska ha några kompisar på besök så vi sätter oss i mitt lilla
paraskenion,’ sa Pierre Schaffer och förde mig till ett mindre rum i anslutning till den stora salen.
Han tände en cigarr och lutade sig bakåt. Jag såg en svag skymt av besvikelse dra över hans ansikte när han förstod att avsikten med mitt besök inte var ett nytt köp. Men han var en god försäljare och behandlade mig med stor vänlighet.
’Jag fick kontanter från dig, Herbert gav mig dem tillsammans med en check han ställt ut och checken täckte den resterande summan. Han sa att han på det här sättet reglerade en skuld mellan er,’ sa Pierre Schaffer. ’Jag hoppas att jag inte ställt till något besvär för någon genom att acceptera betalningssättet.’
’Absolut inte,’ sa jag. ’Hur väl känner du Herbert?’
’Jag hade aldrig sett honom tidigare, men han hade ju inbjudningskort och då var det okey. Jag trodde ni kände varann väl.’
Jag berättade hur jag lärde känna Herbert och att vi förenats i vårt gemensamma intresse för konst. Jag nämnde också tavlan av den unge polacken jag köpte i Rom för 500 € i december och frågade om Pierre Schaffer hör talas om honom. Visst hade han det, det var ett av de där stjärnskotten från Östeuropa. Om jag hade en tavla av honom så hade jag god smak.
’Jag visste inte att han flyttat till Rom, jag trodde han bodde i London,’ sa Pierre Schaffer och tog mot en bricka med två espressokoppar som den vackra hustrun bar in.
Vi fortsatte småprata en stund och han sa att det fanns rykten som pekade mot att Terry Hancock fanns med i diskussionen kring
Turner Price som ställs ut på
Tate Gallery i London. Namnlistan kommer i maj.
’I så fall är det du som gjort en bra affär och jag en dålig,’ sa han och skrattade. ’Om du funderar på galleriverksamhet i Stockholm så glöm inte bort att jag finns.’
På vägen hem frös jag och blev jag fruktansvärd hungrig. Det var då jag insåg att inte ätit någonting sen jag stoppade i mig en smörgås på flyget igår. Jag dök in på en restaurang, där vräkte jag i mig en biff inbäddad i en tjock päls av sås och en stor skål med oljiga pommes frites. Det smakade makalöst.
