När jag kom hit till dotterns lägenhet på
Rue Condorcet satt en kvinna jag aldrig sett tidigare som
concierge. Det var madame Lakatos. Jag presenterade mig och då började hon gråta. Monsieur Lakatos ligger på sjukhus, sa hon, han har blivit misshandlad av en inbrottstjuv. Det skedde i tisdags.
Monsieur Lakatos har alltid haft svårt att sova och vaknade mitt i natten. Dumt nog bestämde han sig för att stiga upp och byta en glödlampa i trappan på fjärde våningen. Då han kom upp till tredje våningen slog tjuven honom i huvudet och han svimmade. Han tog sig sen blödande ned till bottenvåningen där han svimmade på nytt. Madame Lakatos vaknade, såg blodet och ringde polis och ambulans. Det blev stor uppståndelse i huset eftersom madame Lakatos stod i porten mitt i natten och bara skrek och skrek ut på den trånga gatan.
Någon sa till henne att dörren till dotterns lägenhet stod halvöppen.
’Varför kan inte ungdomar lämna sina telefonnummer när de är borta,’ ropade madame efter mig när jag störtade uppför trappan.
Det var sant. Någon hade varit i lägenheten. Lådorna var utdragna, papper och pärmar låg på golvet. Datorn var öppnad, hårddisken uttagen och automatscannern försvunnen.
Jag ringde omedelbart dottern i Bruxelles. Hon var på gymmet och efter att ha talat med henne begrep jag att hon lånat ut scannern till en svensk väninna som skulle scanna anteckningar från föreläsningarna på
Sorbonne. Förlusten av datorn kunde hon bära, hon hade ju sin bärbara numera.
När jag passerade portvaktsdörren på väg ut gav madame mig ett officiellt brev, i det stod att jag skulle sätta mig i förbindelse med polisen. Alltså begav jag mig till den lokala polisstationen och konfirmerade inbrottet. Jag sa att jag skulle gå genom sakerna i lägenheten och återkomma med en rapport om vad som saknades.
’Säkert en knarkare,’ sa polisen. ’Tyvärr finns det många av dem i Paris. Ni vet, monsieur, utlänningar smugglar knark, ja, inte såna som ni monsieur som kommer från Sverige, ni är ju europé. Gratulerar, ni pratar utmärkt franska, monsieur.’
