Jag skulle köra hem, därför hade jag dämpat drickandet och vaknade klar i skallen. Snön föll stilla över Torgilsnäs. Efter att ha skrivit om festen smet jag ned till köket där en osynlig husande dukat en god frukost och fortsatte efter kaffet till biblioteket, det hemlighetsfulla rummet med
Böcklins Dödens Ö (1880) jag dyrkade så intensivt när jag var yngre.
Här satte jag mig i en länstol, svepte en filt kring benen för att hålla värmen, och drog på måfå en volym ur bokhyllan. Det blev
Sven Hedins Från pol till pol (1913) som jag läste någon timme. Speciellt den spännande berättelsen om vandringen genom Takla Makan öknen 1895, den har jag för övrigt har jag aldrig trott på. Hedins och hans följeslagare är utan vatten i nästan två veckor, så finner de en pöl och vräker i sig en hel läderstövel fylld med vatten. Det är ju omöjligt, en människa som varit utan vatten så länge dör om han får för mycket.
När jag satt i biblioteket hörde jag upprörda röster från ett angränsande rum. Mansrösterna ökade i aggressivitet, en kvinnoröst interfolierade stundom, men grälet ökade i sån intensitet att jag måst resa mig och gå. Väl ute på gården såg jag plötsligt Tom på trappan vid entrédörren, han hade jackan slarvigt om axlarna, stirrade framför sig som han sett ett spöke och rusade ut över snödrivorna och försvann ned mot växthusen.
Någon timme senare kom återvände jag till köket för att dricka en kaffe. Toms far läste morgontidningen, elden knastrade i spisen och det var tyst.
’Kan du komma med mig ett slag,’ sa han.
Jag följde den gamle mannen som haltade utför trappan med sin käpp. Vi kom in i biblioteket, jag såg att jag glömt sätta tillbaka Hedin-volymen i hyllan, men han fortsatte in till ett mindre rum. Där var det varmt, värmekällan var ett element som stod vid en länstol där det låg en svart filt. Toms far haltade genom rummet, letade efter något bakom sin länstol och drog med visst besvär fram en tavla. Jag kände så väl igen porträttet av officeren i svart bröstharnesk och alongeperuk. En konsthistoriker hade sagt att det kunde vara gjort av den svenske sjuttonhundratalsmålaren
Georg Desmarées.
’Du ska ha den här,’ sa Toms far och satte sig tungt i länstolen och såg trött på mig:. ’Jag är sjuk förstår du. När man nalkas slutet kan det vara bra att ge bort några saker.’
Jag tog tavlan, satte mig på en pall bredvid länstolen och tog hans tunna gammelmanshand för att tacka. Vad finns det att säga till en gammal man som antyder att han snart ska dö?
Jag sitter nu i arbetsrummet. Tavlan står på golvet framför mig. Den har några dukskador och lagningar. Frågan är bara var den ska hänga. Några tavlor måste bort för att den ska få plats och så ska den få en ny ram och belysning. Jag undrar vem den avporträtterade soldaten är.
