Jag läser att skådespelaren Keve Hjelm har avlidit. Han var länge den ende riktige hanen på de svenska scenerna. Det är också han som fått mig att gråta på teatern. Det var när han spelade pappan i Strindbergs Fadren på Stadsteatern.
Jag minns att dottern var liten, hustrun och jag hade bråkat, och jag satt på kvällarna och valde mellan att stanna kvar i äktenskapet eller gå min väg. Men så mötte jag den plågade fadern på scenen, den fader som slets sönder av sin vilja att arbeta och kärleken till sitt barn. På något sätt blev fadren på scenen jag, men ändå inte jag, och jag minns att jag satt där i salongen och grät över det som hände honom.
Kanske uppnådde jag vad Aristoteles i sin poetik kallar för
katharsis, det vill säga jag såg lidandet på scenen och förstod min egen situation. Jag hade tänkt överge mitt barn och i och med detta hade jag i tanken beträtt en förbjuden plats och var därmed tvungen att rena mig. Skådespelaren där framme på scenen blev en del i den processen.
Konst bygger egentligen på illusioner, men illusionerna har en sån kraft att de kan förändra en människas liv. Jag minns när mor spelade Smetanas Moldau för mig på den nyinköpta grammofonen. Hon beskrev utförligt hur floden rann; än var den stilla, än kastade den sig utför forsar, än passerade den förbi ett bröllopsfirande och ny musik blandade sig med den musik som gav en illusion av en flod som rann. Jag minns att det gjorde ett oerhört intryck på mig. Var det inte Kandinsky som sa att han kunde ”känna färgerna och se musiken”?
Det är samma sak med tavlorna jag har här hemma. En del av dem talar till mig, en del av dem är mina tysta vänner, men en dag kommer de att tala, det vet jag.
Jag är medveten om att det jag säger skulle kunna användas till en för mig ganska dyster diagnos om mitt själsliga tillstånd. Men så är det ju inte. Det här handlar ju bara om illusioner, ganska illa tillverkade illusioner dessutom.
