.comment-link {margin-left:.6em;}
I fyrverkeriernas tid
fredag, februari 13, 2004
 
Jag kommer från en fest hos Agnes, det var mycket folk av den sorten som jobbar med design, kläder och reklam. Hon hade köpt fem stycken tre liters trälådor med bag-in-box vin.
’Jag är en bag lady,’ sa Agnes och fnittrade.
Gästerna drack tappert och åt sallad, couscous och kebabkött. Musiken var jazz, några dansade, de flesta pratade, hallgolvet var smockfullt med skor och kläderna hängde som slappa djurkroppar längs väggarna.
Jag satt med några som diskuterade inredning av restauranger. En av killarna hade inrett flera restauranger här på Söder. Jag frågade då varför de nya restauranger ser ut att vara lika ödsliga som vänthallar på femtiotalet. Han sa då att han trodde att det var ett koncept som den nya generationen uppskattade. De nuvarande unga krogkonsumenternas föräldrar hade föredragit i övermöblerade rum med rinnande stearinljus, nu ville deras barn ha motsatsen och det blev minimalistiskt.
Jag antar att det är som med de stickade luvorna. När jag växte upp tryckte Gunna på mig luvan och sa att idag är det kallt. Så fort jag hade kommit utom synhåll för hennes spanande blick åkte toppluvan ned i väskan och jag gick barhuvad till skolan. Nu har barnen stickade mössor både utomhus och inomhus.
Jag antar att toppluvan är en ideologisk och kollegial markör av samma sort som kostym och bakåtslickat hår eller slöja och fotsid klänning. De textila insignierna signalerar att den som bär dem har en uppsättning värderingar och att den som delar värderingarna kan öppna ett samtal. Kanske det verkligen är som så att franska revolutionens kulmen inte var Bastiljens fall i juli 1789 utan ägde rum månaderna innan när tredje ståndet vägrade att ta av sig hatten då kungen satt på tronen och höll tal.
Jag klär mig alltid korrekt, aldrig utmanande. I arbetet bär jag alltid kavaj, ofta kostym med slips. Jag är slätrakad, klipper håret regelbundet och har alltid putsade skor. Det är min uniform och avsikten är att den ska signalera att bäraren är en korrekt och opartisk tjänsteman som sköter sitt arbete med stor professionalitet.
 
Comments: Skicka en kommentar


Det är som Plinius säger: varje människa är ett utmärkt undervisningsmaterial för sig själv om hon kan spionera närgånget på sig själv.

Montaigne II:71

ARCHIVES


Powered by Blogger