Jag känner viss ånger och ruelse.
Varför behandlade jag den där stackars mannen som jag gjorde på Torgilsnäs?
Om jag ska vara ärlig så tror jag att det finns två orsaker.
Under mina första levnadsår blev jag extremt omskött på grund av ett medfött hjärtfel som skulle, sas det, med tiden växa bort. Jag var sällan ute, jag hade inga kamrater och var lämnad åt mina systrar och vår hushållerska Gunhild. Jag var alltså mest för mig själv, jag levde i en kvinnovärld, jag blev överviktig och i brist på annan stimulans lärde jag mig läsa och räkna.
När jag började i skolan var jag fet, jag klassificerades som plugghäst och hade ingen som helst kunskap om hur man agerar bland jämnåriga gossar i flock. När slagen och de hånfulla kommentarerna började hagla hade jag ingenting att sätta mot.
Men någonting hände. Jag vet inte varför och hur och när, men jag blev rasande och beslöt mig för att inte knäckas. På lektionerna hånade jag mina plågoandar som var betydligt sämre i skolan än jag och jag tvekade inte få mina klasskamrater att skratta åt mina mindre begåvade plågoandar. På rasterna väntade de på mig, men jag brydde mig inte och det av det skälet att jag hade bestämt för att inte bli kuvad. De kunde slå, men knäcka mig kunde de inte.
Behandlingen under de första fem sex åren i skolan formade mig för alltid och för evigt till en som alltid ställer sig på den svagares sida.
Den andra orsaken är att jag växte upp utan en far. Det betydde, tror jag, att jag inte fick någon korrigerande eller uppmuntrande röst i mitt inre. Följaktligen skaffade jag mig en egen inre röst som sa åt mig vad som var rätt eller fel trots att jag egentligen inte visste om det var rätt eller fel. Min vilsenhet dolde jag genom att vara tvärsäker. Inga mellanlägen. I vissa situationer utvecklade jag ett vitglödgat raseri som om det hade gällt döden eller livet. Raseriet har jag med åren lärt mig att dölja bakom en korrekt yta. Jag klär mig alltid klassiskt och jag är mycket artig. Men jag vaknar alltid rasande på morgnarna.
Det är mycket sällsynt med människor som lever ett välordnat liv även i sitt inre. Alla kan delta i farsen och spela en hederlig man på scenen, men att vara disciplinerad inuti, i sitt eget bröst, där allt är oss tillåtet – det är poängen. Montaigne III:45
Förändringen kom sen när jag bytte skola och träffade Tom. Han drog mig in i fältbiologins och utomhusvistelsernas paradis. Men det är en annan historia.
Alltså. Jag förnedrade kräket på Torgilsnäs i namn av de människor han hånat och förnedrat.
Så nu är det sagt.
