Jag infann mig på kontoret vid
Avenue de Cortenberg strax före nio. Receptionisten gav mig ett bemötande som om jag var ett störande inslag i den sinekur ödet gett henne. Henri Bonfils anlände efter en kvart, kindpussade receptionisten och sa något om att kusin Georges önskade att hon skulle ringa. Därefter tog han mig till ett ljust sammanträdesrum som var dekorerat med ett foto av The Eurostates fana på den ena väggen och på den motsatta väggen ett flygfoto av några alptoppar överhöljda av bländvit snö.
I kollegial ton sa Henri Bonfils att jag skulle komma till ett trevligt men hårt arbetande gäng, umgängesspråket var franska, engelskan användes endast officiellt, och han hörde att franskan inte skulle bli något problem för mig.
Han la en välfylld plastmapp på bordet, i den fanns information jag behövde. Jag betraktade några av pappren och sa att jag nog visste det mesta eftersom min fru var stationerad i stan och att dottern just nu gjorde sin praktik här.
Aah, sa Henri Bonfils i en lång och ytterst explosiv utandning. Det betydde alltså att jag inte skulle ha några svårigheter att skaffa bostad, bil och ekonomisk rådgivare? Jag nickade att jag var en av dem och att jag som de flesta brysseliter hade släktband som förenade mig denna kast av europeiska klerker. Jo, om jag behövde det hade han namnet på en ekonomisk rådgivare som specialiserat sig på skandinaver. Rådgivaren kunde informera om nya skattebestämmelserna, pensionsregler, ändrade nationella kontraktsformuleringar avseende traktamenten och resor samt inte minst kunde han berätta om den beredskap en tjänsteman måste ha inför de förändringar i den ekonomiska vardagen som ännu inte beslutats men som skulle komma att beslutas. Kort sagt. Rådgivaren var ytterst välinformerad. Henri Bonfils gav mig ett visitkort.
Han hade även namnet till en annan typ av rådgivare, det var ett företag som kunde ge mig råd rörande mina förhållanden till media.
’Vårt arbete är ju ständigt utsatt för kritik i hemländerna och det kan vara en god investering att få information om när man hamnar i fokus. Rådgivarna säger när man ska hålla tyst och när man ska gå i polemik,’ förklarade han. ’Personligen tycker jag att man ska hålla tyst när man utsätts för sakligt riktig kritik och slå tillbaka när kritiken har fel. Det är min melodi.’
Hur var det för resten med sekreterare? fortsatte han. Ville jag ha en rekommendation så hade han ett bra namn, fruar var kanske inte alltid så bra på att rekrytera representativa sekreterare. Det sista sa han med ett grabbigt flin.
Strax efter tio knackade det på dörren, Henri Bonfils tog avsked och nu anlände Pierre Jonker som skulle intervjua mig för
security clearance.
Under den kommande timmen fördes ett kraftigt speculum in i mitt liv. När han ställde dateringsfrågor jag inte kunde besvara på rak arm sa han att frågorna skulle mailas över så att jag kunde besvara dem vid nästa sammanträffande.
’Du kanske undrar varför jag ställer frågor om resor du företagit och okända människor du bekantat dig med de senaste tre månaderna? Detta beror på det skärpta säkerhetsläget. Du kommer även att få lämna blod- samt salivprov som ett obligatoriskt bidrag till den personuppgiftsbank som är under uppbyggnad.’
’Jag förmodar att det är det nya system som även kommer att omfatta samtliga medborgare?’
Pierre Jonker nickade jakande och sa: ’Tack, det var allt. Jag återkommer till en ny tid i nästa vecka.’
Ute på gatan tog jag en taxi hit till dotterns lägenhet, micrade en fiskrätt och ringde Astrid om vår weekend i Köpenhamn.
