Idag var vi ute till Humlebæk. Jag körde
Gammel Strandvej och sen förbi Humlebæks kyrka och vidare en kilometer. Terry Hancock bodde i ett hus med utsikt mot havet. Hans flickvän eller vad man ska kalla det var danska och en annan danska var hans assistent. Jag är övertygad om att det var fråga om ett
menage á trois, men det har ingen betydelse. Assistenter, sa han, det får räcka.
Terry bjöd på vin och smörgås framdukat av den ena assistenten. Astrid drack vin, men jag avstod eftersom jag skulle köra. Han visade mig runt i ateljén, den var pedantiskt organiserad, varje sak på sin plats och sa att ateljén var det enda ställe han städade.
’Jag städar ateljén som en altartjänst åt kreativitetens gud,’ sa han och visade mig den svit av porträtt där min tavla ingår. Det var en samling bilder på ett och samma motiv. Människor som hamnat i frivillig, eller kanske ofrivillig, exil i ett annat land. Min amerikanska var bäst, tycker jag, men det fanns också en annan bild av en rysk gentleman, en äldre herre, som flydde från Sovjet på sextiotalet och hade sen dessa levt i Paris.
’Han stack från Sovjet för han var gay,’ sa Terry. ’Jobbar som balettlärare på små dansskolor. En trevlig bekantskap.’
Terry kommer utan tvivel att bli en av de stora konstnärerna, kanske inte en av giganterna, men stor kommer han att bli.
När han märkte mitt intresse sa han att jag kunde få den för ateljépris och nämnde e summa. Jag sa då att det var ju samma pris som jag betalade Pierre Schaffer i Paris.
’Omöjligt,’ sa Terry och ropade till sig en av sina assistenter och bad henne kontrollera korrespondensen med Schaffer.
Jag blev förvånad när han visade mig svart på vitt. Den summa han kallade ateljépris var exakt samma summa som jag betalade Schaffer.
I vilket fall som helst köpte jag ingenting. Jag tyckte inte om situationen, den gjorde mig osäker. Är det någon som håller på att lura mig?
Jag vet uppriktigt sagt inte hur jag ska förhålla mig till det här. Ska jag ringa Herbert och fråga hur han lyckades få ner priset? Nej, det passar sig inte.
