Idag regnade det välling från en klarblå himmel och jag var den som satt vid ett bord med utsikt över Brunkebergstorg och höll en stor sked i handen.
Jag och Storchefen sammanträdde med Statssekreteraren och Den Viktiga Kanslichefen:
’Vi uppfattar det här som ett viktigt bidrag till det svenska arbetet. Berörd chef är informerad och ber att få uttrycka sin belåtenhet. Som du vet är normalfallet det att man från centralt håll delar upp tjänsterna så att viss balans råder mellan medlemsländerna, men den här tjänsten kommer inte att räknas till den kvoten. Dock vill jag stryka under att förhållandet inte ännu är skriftligt bekräftat, men som saken nu föreligger så utgår jag från att det är sakförhållandet. Jag ber att få önska dig lycka till. Ja, jag hade ju hoppats att vi skulle ta dina tjänster i anspråk för augustiarbetet, men vi får väl ge oss ut på marknaden och leta.’
’Bruxelles vill att du sluter upp vid ett möte på torsdag. Är det möjligt?’
’Javisst.’
’Språkfrågan. Behöver du fräscha upp din franska?’
’Han talar franska som en fransos,’ sa Storchefen.
’Hur går det med tyskan?’
’Klarar mig,’ sa jag och betraktade Den Viktiga Kanslichefens läckra bak när hon sträckte sig efter en kanelbulle och tänkte på hur det skulle vara att långsamt dra trosorna av henne en tyst natt.
Jag visste att hon var gift med en kille på ett statligt företag och karln såg ut som sinnebilden för en slapptask med kulmage, axlar som en pist i Chamonix och begynnande prostatacancer på grund av erotisk passivitet.
’Vi har ännu inte fått kommentarer från våra nordiska grannar, men som jag har uppfattat det hela så kommer inte något av länderna att ha några som helst invändningar.’
’Är det inte så att också din fru är verksam i Bruxelles?’
’Stämmer,’ sa jag och redogjorde kort för hennes placering.
