Herbert stormade in i lägenheten.
’Jag hade tänkt gå på
Le Musée d’Art ancien för att se
Pieter Bruegels Landscape with the fall of Icarus innan dottern kommer tillbaka från föreläsningen vid
Leuven Katholieke Universiteit , men jag somnade och du väckte mig.’
’Då behöver du något,’ frustade Herbert och drog mig till en brittiskinspirerad pub i närheten. Där beställde han beställde kaffe, wienerbröd och cognac till mig och en elefantwhisky till sig själv. Jag drack med stor tvekan cognacen, man ska helst inte dricka på fastande mage. Herbert däremot satte beslutsamt snabeln i whiskyn och sörplade i sig vätskan som om det varit billigt bordsvin på en sylta i Chinon strax utanför ramen på
Hilding Linnkvists stora målning på Moderna Museet.
Herbert berättade att han haft ett sammanträffade i huset på
Boulevard Léopold III där han hörde att jag var i stan. Han slängde upp sin portfölj på bordet och berättade att det var full fart på arbetet i Berlin. Blair och Chirac hade ett gigantiskt entourage av rådgivare och statssekreterare vilket signalerade att nu äntligen var det skarpt läge.
’Titta bara här,’ sa han och halade upp ett dokument från trekejsarmötet. ’Här har du namn och bild på alla deltagare. Här på den franska sidan har vi Alphonse Dalardier, killen som var med på vilsvinsjakten i Litauen.’
Jag kom ihåg att jag inte alls hade sagt det då han frågade förra gången, men lät påståendet passera okommenterat. Herbert fortsatte att bläddra i dokumentet och visade mig ett antal andra ansikten. Det var sammanlagt fyra personer jag kom ihåg från jaktlaget, spanjorer och britter, det här var killar som befann sig nära den politiska makten.
’Ach,’ sa Herbert, ’ursäkta, jag frågade ju om Alphonse Dalardier förra gången, enfaldigt av mig. Du sa ju att han inte var med. Eller hur?’
’Det stämmer.’
’Pratade du inte med en enda person när ni förbrödrade er efter jaken. Ni badade väl för helvete bastu?’
’Jo.’
’Blev du så full att du kommer inte ihåg?’
’Jag kommer ihåg två litauer, Vytautas och Algirdas.’
’Du ser vad lite cognac kan göra,’ skrattade Herbert. ’Skjuter du bra?’
’Fullkomligt otränad.’
’Kollegan du åkte med då?’
’Han tränar varje vecka?’
’Låter som en militär.’
’En gammal kollega som slutat på avdelningen,’ sa jag och nämnde att det var Einar, han var ju en gammal kollega och nu när han var död kunde han få göra mig en sista tjänst.
