.comment-link {margin-left:.6em;}
I fyrverkeriernas tid
lördag, februari 07, 2004
 
Grannen Agnes Nykvist som jobbat i Tyskland det senaste året var nyss här och drack kaffe. Hon kom sent igår kväll och ville höra om vi hade gått på Vårsalongen och om jag hade förslag på en ny hyresgäst till hennes lägenhet eftersom den tidigare plötsligt flyttat.
’Berlin är inte alls Europas fulaste huvudstad som du sa innan jag reste. Det är en vacker stad med ett konstliv som bara tar andan ur en,’ sa hon och smattrade entusiastiskt om de utställningar hon sett. ’Du kan få bo hos mig om du kommer till Berlin.’
’Jag är rädd för Tyskland. Det är som ett stort hål mitt i Europa,’ sa jag.
’Det där säger du bara för att du tycker att det är en bra formulering och inte för att du tycker det,’ sa Agnes och åt glupskt upp wienerbröden jag köpt.
’Hålet börjar så sakteliga fyllas igen, men det syns fortfarande.’
’Nu är du där igen,’ sa hon och hötte med pekfingret.
’Vill du se på några tavlor jag köpt?’
’Jag är alldeles för stirrig. Kan vi ta det senare?’
Agnes sa ungefär det jag brukar tänka. Man måste befinna sig i ett speciellt tillstånd för att ta till sig konst.
Det jag uppskattar med konst är den legering som bildas mellan intellekt och känsla. En bild eller ett konstobjekt försöker jag läsa precis som jag läser en text eller lyssna till precis som det var musik. Om det får mig att associera till fenomen utanför själva konstverket genom att etablera ett eget universum så vet jag att det är bra. Jag brukar kalla det som uppkommer för en stigande spiral av pingpong känslor. Det är då tanken och känslan studsar i ett slutet rum utan väggar.
En gång i tiden var vi flera familjer som gick på Vårsalongen, det var en bra utflykt för ungarna kunde knåda och kladda i Liljevalchs barnverksamhet. Efteråt var det någon som stod för middagen.
Numera är barnen stora, men vi fortsätter även om Vårsalongen varit usel i flera år. Förra gången var det hustrun och jag som stod för maten. I år ansvarar Tomas och Maria här i huset. Jag ska ta Astrid med mig. Jag har sagt att Astrid är änka och behöver hjälp för att komma ut i det sociala livet. Med erfarenhet av Marias personlighet utgår jag från att hon har ringt runt till de andra damerna och förklarat. Jag ringde också hustrun för att undvika eventuella missförstånd.
’Du vet att hon är änka efter ambassadören?’ sa hustrun.
’Jodå.’
’Vet du hur det gick till?’
’Nej.’
’Han rymde med en mycket yngre sekreterare. I Tyskland körde han av autobahn och båda två dog på fläcken. Kvar blev Astrid med två pojkar, båda går på Lundsberg och då ville hon för allt smör i Småland vara kvar i Sverige så att dom fick gå färdigt i skolan. Men, vet du, byråkraterna kunde inte ordna en acceptabel bostad åt henne så väninnan på Ekerö ingrep och ordnade så att hon kunde bo på Orangeriet.’
’Det är fint med vänner som kan låna ut hus på Djurgården,’ sa jag.
’Bra att du tar med henne ut, jag tror hon behöver det.’
’Ska jag fråga henne om hon kan ta med sig väninnan från Ekerö?’
’Hör du, lilla gubben, nu ska vi inte förhäva oss utan vara diskreta.’
 
Comments: Skicka en kommentar


Det är som Plinius säger: varje människa är ett utmärkt undervisningsmaterial för sig själv om hon kan spionera närgånget på sig själv.

Montaigne II:71

ARCHIVES


Powered by Blogger