Efter maten igår och en whisky på rummet sov jag som en död. Jag städade färdigt dotterns lägenhet, packade ryggsäcken, hällde i mig ett glas vatten spetsat med
creatine fuel och promenerade trots att det bara var någon grad varmt till ett bra gym i närheten av
Gare de L’Est. Jag körde som en galning i två timmar, kroppen fullkomligt ropade efter endorfiner, och det kändes som slutkören ur Beethovens nia att sitta i bastun.
Tiden efter lunch hade jag bestämt mig för att tillbringa på
Musée d’Orsay. Jag strövade omkring på museet ett par timmar och gick sen till cafeterian. Jag hamnade på ett bord bredvid en man vid namn Bill Thatcher. Han kom från Colorado och var på hemväg från Irak där ha tjänstgjort som militärläkare.
’Vem vinner?’ frågade jag.
’Det skiter jag i,’ sa Bill Thatcher. ’Jag är doktor och behandlar sjuka.’
Han berättade att han var lycklig över att kunna åka hem. För två år sen hade han skrivit på ett armékontrakt som gav honom möjligheten till en medicinsk specialistutbildning i utbyte mot att han arbetade som allmänläkare i armén under viss tid.
’Jag hade otur, de startade ett krig som jag måste vara med på. Vet du att de dårarna ville att jag skulle vara kvar i Irak längre än kontraktstiden, de började babbla om patriotism och Gud och började till och med antyda att jag var terrorist om jag inte stödde dem. Då blev jag riktigt förbannad och hotade med advokat. Kontrakt är kontrakt och ett kontrakt kan man lite på mer än en politiker. Tänk bara att jag sitter här i ett land som sagt nej till den där
fuckin´ invasionen. Det är min första dag i frihet. Vive la France,’ skrattade han.
