Astrid låg kvar i sängen, hon klagade över att hon hade ont i huvudet och inte kunde följa med.
’Är det bara där du har ont?’ sa jag och stack in handen under täcket och rörde försiktigt vid Världens Ursprung.
Hon log och lät mig hållas.
Jag gick från Orangeriet strax innan radioprogrammet Gomorron Världen var färdigt Det var en kall morgon, men jag frös inte. Jag gick längs Djurgårdskanalen och på ryggen hade jag min svarta ryggsäck med datorn. Jag passerade förbi Ulla Winbladh och gick mot Djurgårdsbron för att ta buss från Strandvägen till Centralen och sen pendeln till Älvsjö. Då hörde jag någon som ropade mitt namn. Det var Herbert.
Han bodde Hotell Diplomat vid Strandvägen och sa att han skulle ta kvällsflyget vid åtta, därför hade han tagit en morgonpromenad på Djurgården. Jag sa att jag skulle åka ut till Stockholms Art Fair i Älvsjö. Han föreslog att vi kunde göra sällskap en bit på vägen, han skulle ändå in mot stan för att besöka Hallwylska, det var guidad visning på engelska klockan ett.
Vi gick längs kajen med de gamla träskutorna. Herbert gick bredbent som en storlemmad lantjunker. En man motionerade i rask takt en jakthund, han var klädd i grön skogsjacka och bar hatt med rakborstspröt.
’Såna där hundar hade ni väl när du jagade vildsvin,’ sa Herbert.
’Ja, just det,’ sa jag.
’Var det inte i Litauen?’
’Jo.’
’Åkte du ensam?’
’Nej, med en kollega.’
’Vad det någon från avdelningen?’
’Jag tror jag ska vara lite diskret på den punkten,’ sa jag och tänkte på att Tom inte ville att det skulle bli känt att han varit i Litauen. ’Min kollega hade med sig en dam och jag har lovat att säga att han var på konferens i Genève.’
’Ah, jag förstår’ sa Herbert tyst.
’Diskretion är en hederssak.’
’Stämmer.’
’Jag pratade med dottern, hon var tacksam över lägenheten hon fått låna i Bruxelles. Jag vill verkligen tacka dig för det. Hon ville ju inte bo med hustrun utan hellre vara själv.’
’Det är jag som ska tacka, det var ju hon som räddade min portfölj. Jag var en idiot som glömde den.’
’Sånt kan hända den bäste.’
’Hur många vildsvin fick ni?’
’Sju tror jag det var.’
’Ni måste ha varit ett stort sällskap.’
’Vi var väl ett dussin kan jag tro’
’Balter och svenskar?’
’Javisst.’
’Fanns det andra nationaliteter med?’
’Fransmän, italienare, spanjorer, you name it.’
’Det måste ha varit trevligt.’
’Visst.’
’Fanns det någon med namnet Alphonse Delardier.’
’Inte vad jag kommer ihåg,’ ljög jag för en av männen vid lunchen på eftermiddagen hade det namnet. ’Varför undrar du?’
’Jag tänkte bara om det var någon jag kände.’
’Jag förstår.’
’Vad tyckte du om Litauen?’
’Jag hann inte se så mycket,’ sa jag och då vi kommit fram till Berzelii park sa jag att jag skulle avvika för att gå bort mot Kungsträdgårdens tunnelbanestation.
’Vi ses,’ sa Herbert och stannade vid trafikljusen för att gå över till andra sidan gatan.
Det fanns oerhört mycket skräp på konstmässan, men en sak frös jag till inför och det var Melancolia av
Ulrik Samuelsson. Den tavlan kommer att bli en klassiker.
