.comment-link {margin-left:.6em;}
I fyrverkeriernas tid
söndag, januari 04, 2004
 
Vytautas och Algirdas hade ordnat en våning åt oss i Vilnius gamla stad. Vi körde Gedomini prospekt upp mot katedralen, vek till höger vid stora torget och fortsatte förbi de gamla universitetsbyggnaderna. Gamla stan består av medeltida hus, souvenirbutiker, trånga gränder, flashiga restauranger i medeltida källarvalv och mängder av katedraler och kyrkor.
Jag väcktes av att kyrkklockorna ringde till högmässa. Det var ju söndag och kyrkorna ligger tätt här i den gamla stadsdelen. Jag slängde på mig kläderna och gick ut, varje ny stad jag besöker är ett löfte om ett nytt liv och jag vill inte missa chansen om den dyker upp.
Jag kom till en trång gränd som vindlade mellan två kyrkor. Den ena kyrkan var katolsk och för polacker, den andra luthersk och för litauer. Det var nära in till högmässan och därför passerade kyrkobesökarna varann på endast några meters avstånd. De såg inte åt varann, det var som de gick med barnen i handen i varsin värld täckt av en glaskupa och ändå skulle de besynnerligt nog ha svarat om man frågat dem att det var söndag och att de var på väg till kyrkan och att det högsta av allt i livet var kärleken till nästan och den kärleken emanerade från Gud.
Jag stod i den trånga gränden. Psalmsången flödade ut genom de öppna portarna och ljudvågorna möttes precis där jag stod. Var det med avsikt man inte stängde kyrkportarna för att försöka överrösta den andra församlingen med kraften i sin egen psalmsång?
I övrigt var det tyst och tomt i de trånga gränderna under högmässan. Bara en blind kvinna som satt på trappan utanför en annan kyrka och höll handen utsträckt i den händelse någon skulle komma förbi och placera en skärv i hennes hand.
Mina steg ekade mellan husväggarna i denna stad som ytterst motvilligt försvurit sig åt ett civiliserat uppträdande i brist på annat alternativ. På ett ställe spelade någon en vals av Chopin, tonerna droppade ned i gränden från ett öppet fönster.
 


Det är som Plinius säger: varje människa är ett utmärkt undervisningsmaterial för sig själv om hon kan spionera närgånget på sig själv.

Montaigne II:71

ARCHIVES


Powered by Blogger