Vi gick en promenad fast Mena först vägrade.
’Är det inte bättre att vara hemma i värmen?’ sa hon.
’Man måste röra sig, det är bra för kroppen,’ sa jag.
Det var inte alls kallt, bara slaskigt. Vi gick en långpromenad längs Hammarbykanalen och över till den andra sidan. Där ligger det nybyggda Hammarby Sjöstad.
Jag la märke till att lägenheterna hade stora fönster. Tanken är väl den att de stora fönstren ska släppa in ljus i vårt solfattiga land. Jag tycker det verkar obehagligt, de där stora fönstren gör det möjligt att se rakt in i människors liv. Jag skulle aldrig bosätta mig i en lägenhet som har sån insyn. Jag vill vara i fred och syssla med mitt utan att någon glor på mig. Mitt liv är mitt liv och det har ingen annan att göra med än de människor jag bjuder in. Det finns väl inget tråkigare än ett liv där man vet allt om sina grannar.
Vi fortsatte sen in till stan trots att Mena klagade. Hon fick ont i fötterna, sa hon, hon frös, det var inte intressant att titta på hus man inte skulle bo i. Hade man ledigt från arbetet så skulle man antingen vara på fest och dansa eller stanna hemma och ta det lugnt.
Vi åt lunch på en pizzeria på Kungsgatan och sen tog jag med mig henne till biografen Sture och såg Detaljer i regi av Kristian Petri efter ett manus av Lars Norén.
I en av scenerna såg jag en lägenhet jag kände igen men kom inte ihåg vilka som bodde i den. I lägenheten fanns det tunga bokhyllor fyllda med böcker och tavlor på väggarna precis som hemma hos oss.
I en annan scen såg jag två personer jag känner. I filmen var de festklädda och drack champagne. Då fattade jag att det var Julietta som hade ordnat statisterna. Det var ett avsnitt om en nyårsaftonfest inspelat på Södra Teatern, jag mindes att hon talat om det. Jag kom ihåg att hon frågade mig för länge sen om jag ville vara med, men jag sa nej. Jag vill inte exponera mig. Jag föredrar diskretion. Den här texten utgör endast delvis undantaget från den regeln.
’Varför gör man en film om sånt där?’ frågade Mena när vi gick hem.
’Vänta bara,’ sa jag. ’En dag gör man en film om oss.’
’Varför det?’
’Det blir en film om det nya seklets självgoda medelklass. Publiken gillar att se sig själv. Det handlade ju om läkare, dramatiker, förlagsredaktörer och lite allmänt fladdriga intellektuella. Du vet såna som Ingmar Bergman gjort till ett stående persongalleri.’
’Det känner jag inte till,’ sa Mena.
Vi gick ett tag och sen sa jag:
’Jag menade inte vad jag sa. Det var en bra film.’
