Vaknar hastigt efter en dröm fylld med fragment jag tycker är välbekanta. När jag gått omkring en stund i våningen kan jag foga samman drömscenerna i rätt tidslinje. Det var en märklig händelse, egentligen borde jag inte skriva om den eftersom den i grunden inte har något med det här att göra. Men min föresats är ju att granska mig själv, att se vem jag är för att kunna förstå vilket samhälle jag lever i, därför är jag nödgad att även ta med dessa minnesfragment.
Drömmen rörde en händelse från åren i Afrika, någonstans i Senegal måste det ha varit, eller så kanske det var från trakterna kring Casamanga. I vilket fall som helst reste jag och en italiensk ingenjör från Delapidado, det var efter tempo da chuva, och vi hade oturen att köra fast i ett vattenhål. Vi slet med att trycka ned grenar under bilens drivande hjul, det gråröda vattnet stod oss upp till låren, vi svor och vi svettades i den ångande hettan.
Som det alltid är i dessa trakter så kan landskapet vara komplett ödsligt för att i nästa ögonblick krylla av människor. Så var det också den här gången.
’Människor,’ sa italienaren och öppnade bildörren och stoppade tyst ned en pistol i fickan.
Vi var i trakter där man inte riktigt kunde veta om de som kom gående över fälten gjorde det av vanlig nyfikenhet eller om deras avsikt var att rekognoscera för att slå ihjäl och råna om främlingarna bedömdes som underlägsna i styrka.
Männen som kom fram till oss var bönder; de var enbart nyfikna på européernas rikedom och de hade den naturliga hjälpsamhet som är den fattiga världens gåva till mänskligheten.
Männen klev utan åthävor ned i det gråröda vattnet, lyfte med samlad muskelkraft bilen någon centimeter och så kom vi upp ur dyn. Men någon hade fått syn på geväret som italienaren hade i bilen och nu kom frågorna. Hade vi patroner? Ja, det hade vi. Vilken kaliber? Aha, men inte rätt för våra gevär. Kanske kunde vi skjuta några skott för att få bort en flock apor som terroriserade byns risfält? Okey, det kunde vi göra som tack för hjälpen.
Italienaren, jag och de hjälpsamma männen gick mot en samling träd i utkanten av ett risfält. I det trädet finns aporna sa männen och pekade.
Den italienske ingenjören sköt, det var hagel, två skott, aporna skrek och flydde medan de djur som träffats dunsade ned på marken som tunga frukter. Männen rusade fram för att ta till vara de döda kropparna. Jag sprang också fram. På marken framför mig låg en stor grå hane, han hade träffats i bröstkorgen och var döende.
Den stora hanen fick syn på mig, människan. Han strök med handen över bröstet, handflatan blev blodig, han såg på blodet och så lyfte han handen mot mig och det var som om han ville säga vad är det här, kan du svara mig på den frågan.
Sen glömde jag bort allting bara för att det åratal senare skulle dyka upp i drömmen.
