Tom ringde bara för en stund sen och sa att Rickard talat med Gustaf.
Annika är sämre. Hon är bara vaken någon timme åt gången. Gustaf sköter som doktor medicineringen. När hon är vaken spelar han Bachs cellosviter. Hon ligger i deras sovrum och han sitter på en stol vid balkongfönstret och spelar. Om och om igen. Bach cellosviter.
Jag är i den åldern då de som tillhör min generation börjar att dö. Ibland tittar jag på dödsannonserna i tidningen och ser att allt fler av dem som dör är födda samma decennium som jag själv. Det är ett sorgligt faktum att jag ska dö om några år. Jag undrar hur jag kommer att reagera den dag då jag förstår att det är min tur.
Döden har jag nämligen alltid tänkt mig som den stora ensamheten.
Ibland är jag orolig att Gustaf och Annika i tysthet kommit överens om han ska ge henne något så att hon somnar in.
