Tom och jag vandrade ett par timmar på de mäktiga sanddynerna som nu var täckta av ett tunt snölager. På somrarna är det Europas enda ökenlandskap, sa Tom som varit här flera gånger.
Lunchen var dukad på ett långbord i den stora matsalen. Den hade ljusfernissade träväggar, snedtak och ett stort fönster ut mot det blygrå havet.
När kaffet var framdukat försvann serveringspersonalen, dörrarna stängdes och Vytautas reste sig. Han talar utmärkt engelska. Det var då jag fattade att här fanns ett sällskap civilklädda europeiska officerare som var och en uttryckte oro för den politiska utvecklingen.
Några yngre män, som jag inte sett förut, stod posterade vid matsalens dörrar som för att förhindra obehöriga att komma in.
Diskussionen spretade åt olika håll. Två frågor dominerade.
Oron för Tysklands växande styrka liksom oron över det inflytande våra vänner på andra sidan Atlanten kunde ha på Europas självständighet.
’Vi är här för att vi anser att den nationella självbestämmanderätten är hotad. Jag tror det är det som Otelo vill att vi ska diskutera,’ sa Tom. ’Det finns ett löfte vi avlägger. Det är att försvara fosterlandets frihet. Låt oss börja med det.’
’Vi ska också lyda order,’ sa spanjoren, en medelålders man med skapskuret ansikte och snabba ögon.
’Vad händer om de som ger order strävar efter att fosterlandet ska bli en delstat i ett annat land? Ska man lyda order även om det går mot officerseden att försvara fosterlandets frihet?’
’Jag representerar flera kollegor. Vi är mycket oroliga,’ sa en annan.
’Ska vi möta barbarerna från öster ska vi göra det som fria män och inte under främmande fana,’ ropade fransmännen. ’Glöm inte heller bort imperiet på andra sidan Atlanten.’
’Det är tyskarna vi fruktar. De kommer att utplåna Litauens självständighet om vi accepterar Bryssel som huvudstad,’ sa Vytautas.
’Tyskarna försökte behärska hela Europa, men de förlorade kriget. Nu tänker de ta över med andra metoder.’
’Den brittiska regeringen har alltid varit en vasall åt våra vänner på andra sidan Atlanten,’ muttrade en fransman ilsket.
Britterna sa att man kan ha åsikter om det mesta, det viktiga var att försvara nationernas frihet.
’Vi förändrade historien 1974 och vi kan göra det en gång till om förhållandena är de rätta,’ sa portugiserna.
’Kan vi egentligen enas om någonting?’ frågade britterna.
’Vi kan enas om att vi vill vara fria män.’
Diskussionerna ebbade ut sent på eftermiddagen. De unga männen öppnade dörrarna och vi reste oss från det långa bordet. Inga mötesanteckningar hade gjorts såvitt jag kunde se.
Några omfamnade varann innan vi skildes. De flesta bara reste sig, tog i hand och gick ut till bilar som körde upp framför hotellentrén och så försvann de ut i mörkret.
Tom och jag åkte sist iväg med Vytautas och en man vid namn Algirdas. Två unga män turades om att sitta vid ratten. I bagageutrymmet hade vi blodiga plastkassar med vildsvinskött.
’Vi var de första som kastade ut ryssarna och beredde vägen för Sovjets fall,’ sa Algirdas. ’Vi kastar ut alla som försöker ta vårt land. Vet du att Europas geografiska mitt finns i Litauen?’
’Vart är vi på väg?’ frågade Tom.
’Mot Vilnius,’ sa Algirdas.
Jag såg på Tom att det var egentligen inte det svar han hade väntat sig.
