Skogen var tung av blötsnö. Snömodden piskade från bilarna på motorvägen in från Arlanda. Himlen var grå som färgen hos gammalt bly.
Stockholm känns alltid som en liten stad när jag kommer hem från Paris . Ta bara husen längs Strandvägen. Här är det en paradgata med en lång fasad av sekelskifteshus. I Paris motsvarar Strandvägen ungefär ett kvarter av hundratals liknande byggnader från samma epok. Vi bor i ett litet land. Vi är ett litet folk. Den stora fisken kan när som helst sluka den lilla fisken.
Vid Kungsträdgården blev det stopp i trafiken. Polisen hade satt upp järnstaket vid området kring Operan på grund av Folkmordskonferensen. Plötsligt kom en polisbil i hög fart med flashande blåljus och efter polisbilen följde en ensam personbil på väg mot Grand Hotell. Sen var det över och avspärrningarna hävdes.
När jag kom hem gick jag genom posten, lyssnade av telefonsvararen, tog ett bad och plockade fram Herberts dokument på skärmen och läste.
Deltagarna på mötet var i några fall kända för mig, men i de flesta fall kunde jag inte placera namnen. Det var också ganska uppenbart att materialet, eller rättare sagt diskussionsprotokollet, var av den karaktären att det inte var avsett för allmän spridning. Jag noterade att mötet ägde rum i början av december, platsen var inte nämnd, däremot var klockslagen angivna. Fyra timmar och en kvart hade det tagit med avbrott för lunch.
Sammanfattningarna var elegant skrivna, engelskan utmärkt, dispositionen perfekt, innehållet kristallklart. Mötets huvudpunkt rörde en genomgång av riktlinjer för den taktik som skulle användas för att övertyga tvehågsna folk om fördelarna med The Eurostate. Riktlinjerna var uppenbarligen inte utformad av mötesdeltagarna utan hade fastställts av en icke namngiven organisation eller myndighet. Jag såg direkt att representanterna för en mängd nationer skulle bli förbannade för att inte säga rasande om de visste vad och hur de här tjänstemännen beskrev taktiken för att få dem att rätta in sig i ledet.
Jag läste dokumentet inte bara en utan två, tre och fyra gånger. Det var som att läsa om ett gäng konsulter som ansträngde sig för att analysera och diskutera de praktiska tillämpningarna av en offert från en anonym beställare. Ordvalet var hämtat ur det där lustiga nosensspråket som används av marknadsförare och näringslivskonsulter. Termer som filosofi och kultur användes så snart man skulle beskriva plattityder man ansåg sig finna i beställarens text eller beskrivningar av arbetet i företag eller institutioner. En progressiv kultur, för att ta ett exempel, ansågs till exempel alltid innehålla ett stort mått av lojalitet. Man ägnade också en hel del tid åt att diskutera vad man kallade illojalitet bland The Eurostates tjänstemän. Den här illojaliteten, sa man, fick inte förväxlas med sund kritik, det var ju en självklarhet, men i de fall då det fanns, som man sa, strukturella brister, så skulle detta inte påtalas i realistiska ordalag, men om så skedde då blev det illojalitet och därmed ett hinder i förändringsprocessen.
Jag la från mig dokumentet, ställde mig framför en spegel, såg mig själv i ögonen och frågade:
Varför snattade du dokumentet ur en portfölj, scannade det och försatte dig själv i den situationen att du nu har ett material som skulle kunna få The Eurostates inpiskare att drabbas av kollektiv bortförklaringsfnatt?
Svaret var enkelt: Det var en impulshandling föranledd av att jag var förbannad på Herberts överlägsna sätt att beskriva utvecklingen i Europa. Förbannad på att han blandade sig i vår familjs interna angelägenheter. Förbannad på att han hånskrattade när jag inte fattade att den attraktiva kvinnan var transvestit. Till sist var jag så kränkt att jag ville slå tillbaka och det enda jag kunde tänka ut var att ta reda på om han överdrev sin egen betydelse.
Jag vandrade runt i våningen någon timme innan jag bestämde mig för att det jag hittat i Herberts portfölj måste bli mer känt. Det var min plikt som medborgare.
Alltså skrev jag ut samtliga papper och bearbetade texten på det vanliga sättet genom ta bort utfyllnadstext, korta transportsträckorna och lämna kvar det väsentliga. På så sätt kunde jag behålla jag originalet, det kan spåras, Herbert hade ju klottrat ned anteckningar i marginalen, och göra en sammanfattning på engelska som vem som helst som hade tillgång till samma dokument kunde ha skrivit ihop.
När jag var klar gick jag ut i köket, brände mina utskrifter, krossade sotflagorna och spolade ned alltsammans på toaletten.
Nu sitter jag här. Terry Hancocks tavla hänger på kortväggen mellan fönstren. Tavlan har en ganska enkel ram, men den får hänga där den hänger tills jag är färdig med analysen.
