På eftermiddagen tog vi planet hem.
Jag sa till Tom:
’Varför tog du med mig på det här?’
’Det var en vanlig jakt.’
’Lägg av.’
’Jag ville du skulle få veta vad som rör sig ute i Europa.’
’Jag trodde ett tag att jag var på Balkan någonstans.’
’Äh,’ sa Tom. ’Fattar du inte att det är nåt skumt i görning när det kommer ett gäng fifflare som ordnar folkomröstningar och när det inte blir som dom vill så ordnar dom en ny folkomröstning så att dom får som de vill.’
’Folkets vilja,’ sa jag.
’Var det en miljard dom använde sig av för att få folk att rösta som dom vill i september? Har du sett publiken på en popkonsert? Har du inte sett hur gitarrknäpparna kan få dom att göra som dom vill? Hur mycket kan man inte göra med en miljard? Jag bara undrar.’
När han sa det tänkte jag på vad Rickard berättade om i somras. De var ute med båten i skärgården och satt på en kobbe och drack kaffe. Då kom det en ung man i roddbåt. Han rodde energiskt och hade på sig en nylonjacka med en politisk text och klev i land på kobben. Han gav dem glättade broschyrer, ballonger, dekaler och flaggor och uppmanade dem att rösta som eliten ville att de skulle rösta. Rickard frågade honom varför han inte låg i solen som alla andra. Jag får lön för det här, svarade den unge mannen och rodde iväg med sitt politiska nipper designat av några intelligenser på någon reklambyrå i Gamla Stan.
’Det var då jag visste att dom inte skulle få som dom ville,’ sa Rickard.
