’Nu har jag begravt Flossie,’ sa min granne Glottén när jag mötte honom utanför soprummet. ’Det var på hundkyrkogården ute vid Gärdet, precis som du sa.’
’Och allt gick bra?’ frågade jag lite syrligt.
’Vi läste en bön och sjöng en psalm. Tryggare kan ingen vara.’
’Jaha,’ sa jag och undvek att ställa frågan om Glotténs framlidna hund var döpt och konfirmerad och kunde skälla trosbekännelsen.
’Nu har jag ett ställe att gå till när jag vill minnas min fru. Hon ville spridas för vinden så det finns inget ställe att gå till. Nu kan jag hälsa på Flossie i stället och tänka på henne.’
’Det måste vara svårt när ett djur går bort,’ sa jag deltagande eftersom jag ville prova hur långt han kunde gå i sitt märkliga sätt att förmänskliga ett djur.
’Det är som hjärtat slits ur kroppen,’ sa Glottén.
’Nu ska du väl skaffa en ny hund?’
’Det får nog bli efter golfsäsongen i så fall,’ sa Glottén.
