Jag tog tunnelbanan och fortsatte med det gamla tåget ut på Lidingö medan jag hela tiden tänkte att det här vill jag inte göra.
Jag var helt oförberedd när han ringde. Hans darrande röst och gråt i telefonen fick mig att tappa fattningen och lova att jag skulle komma trots att jag redan tagit en stor whisky och inte kunde sätta mig i bilen.
Einar är, eller rättare sagt var, en gammal vän. Det var han som fick mig in i gänget på mitt första riktigt ansvarsfulla jobb och lärde mig vilka som var bra att känna. Han delade med sig av sina erfarenheter och vi blev vänner.
Han var den roliga, begåvade och lite fräcka killen som bott i Washington och läst på snobbuniversitet i England. Ena sekunden kunde komma på en genial lösning och charma ett helt möte med sin lite slängiga retorik, den andra sekunden kunde han bakom stängda dörrar raljera hämningslöst över de beslutsfattare han nyss övertalat.
Sen var det något som hände och sanningen uppenbarades. Den begåvade och charmige Einar var en helgnarkoman som tappat kontrollen.
I jobbets regi skickades han på en långvarig behandling. Några månader efter återkomsten fick han ett återfall och delgavs ultimatum av arbetsledningen. Han höll sig ren i ett år, sen gick han sönder och försvann.
Nu satt han i det fina huset han ärvt. Resterna av stora renoveringsplaner, golvmaterial, tapetrullar och färgburkar, låg staplade som gravkummel i de mörka rummen. Han var en blek vålnad som strök mellan gravkumlen och grät. Hustrun hade lämnat honom, barnen vägrade tala med honom, banken hade lagt ut huset på exekutiv auktion och jag var den ende han kunde vända sig till.
’Jag kommer att dö,’ sa han och grät.
’Sluta använda den där skiten,’ sa jag. ’Det stinker i hela huset trots att du har vädrat.’
’Jag har rökt bort allt jag äger. Jag har gått på tre behandlingar. Jag är med i Anonyma Narkomaner. Men jag kan inte.’
’Vad vill du då?’
Han satt tyst och så sa han:
’Skriva en roman.’
Jag sa inget utan väntade på fortsättningen.
’Förra veckan började jag skriva igen. Jag satt med pappren i handen. De låg på skrivbordet. Det var då jag insåg att det var för fem år sen jag satte igång och jag hade bara fått ihop tjugo sidor. Jag har gått här och trott att jag skrivit. I fem år. Fattar du det? Det var då allting rasade.’
’Och sen sög du på tröstpipan?’
Hans stirrade med rödgråtna ögon på mig och sa:
’Det finns en spricka i marken någonstans.’
’Det här är inte San Francisco, Einar.’
’Har du inget medlidande? På måndag åker jag ut från huset.’
Jag satt kvar en timme och pratade med honom. Han pladdrade oändligt larviga djupsinnigheter om det så kallade livet, eller så grät han över sin egen olycka.
Nu är jag hemma, telefonen har ringt ett par gånger. Jag ser på nummerpresentatören att det är han som ringer, men jag svarar inte. Vad ska jag säga?
