Jag startade tidigt på morgonen och körde västerut mot Värmland. Radion var på hela tiden, det var pratprogram om att vara ute i naturen och flera intressanta program om utrikespolitik. Tre gånger körde jag förbi huset där Anna-Lena S var mantalsskriven innan jag insåg att jag kunde stå parkerad i ett backkrön och ändå ha fri sikt med mot huset. Det var en äldre gulmålad trävilla i två plan, brutet tegeltak, inbyggd veranda med balkong från andra våningen, stor trädgård med knotiga äppelträd, en samling buskar som såg ut att vara en hallonhäck, ett fristående garage målat i samma färg som boningshuset och en metallgrind med grindstolpar av granit.
Det var en märklig upplevelse att sitta i bilen och vänta på att någonting skulle hända. Jag oroades hela tiden av att någon i grannskapet skulle tycka det var underligt att det timme efter timme satt en människa i en parkerad bil och stirrade mot ett hus. Det jag hoppades på var att dörren kanske skulle öppnas och en ung människa kliva ut på farstubron och den människan skulle likna mig. Men ingenting hände annat än att vinterkylan sipprade in i bilen och jag började frysa.
När Dagens Eko i P1 var slut startade jag bilen och körde hemåt. Jag stannade en stund vid en OK-mack och köpte en mugg kaffe. Kvinnan bakom disken sa att de hade specialpris på kaffebröd.
