Jag kan inte släppa irritationen över Herbert och hustruns beundran för hans inflytande. Dessutom ökar min irritation över att han tycks ha reda på saker om vår familj som han uppenbarligen skaffar på annat sätt än genom att fråga mig eller hustrun. Det sista är jag inte riktigt säker på, det ska jag erkänna, men det känns som om han tränger sig på. Hustrun säger att Herbert är anställd på FAO och att hans arbete består i att ta reda på saker. Låt vara att så är fallet. Men han bör lämna vår familj i fred. Hennes beundran för hans verksamhet är uppriktigt sagt osund. Det förefaller nästan som om han skulle vara en gudom som sänker sig ned från himlen och av ren nåd vidrör oss stackars undersåtar med sitt heliga pekfinger. Vad är det för slags system som The Eurostate håller på att skapa? Skapar man ett nytt hierarkiskt Bysans? Ett slutet system vars enda syfte är att försörja denna nomenklatura av tangentbordskulis och klerker som lever genom intriger, kotterier, personliga allianser, ryggmjuk sprezzatura, administrativa lönnmord och herbertar som tassar i kulisserna.
Ett samhälle i samhället med oskrivna uppförandekoder och omgärdat av en lojalitetens concertinatråd lika blank och vass som den som omger överklassens villaförorter där gruppsammanhållningen är självklar, släktbanden solida, grannen buksvåger sen gymnasietiden och tystnaden tung och fuktig som ett annalkande åskväder i rötmånaden. Jag minns dem, jag minns dem så väl denna nya härskarklass när de stod där på Grand’ Place i Bryssel och nyårsfyrverkerierna lyste i natten. Jag minns det reflekterande ljuset mot deras hänförda ansikten, jag minns självsäkerheten hos detta avantgarde som nu bygger The Eurostate.
