Jag har funderat över mötet med Einar i fredags.
Jag skäms, det är en ovanlig situation för mig. Jag brukar inte skämmas eftersom skamkänslan är den sav som droppar från Jantelagsträdet och den saven bör den undvika som inte vill bli en av dem som kastar bort sitt liv på att krypa som en mördarsnigel i den egna trädgården.
Men i det här fallet är det en annan sak.
Där satt jag i fredags i ett mörklagt hus med en förtvivlad människa som höll på att implodera av det yttre trycket. Jag talade med honom, jag försökte trösta honom, jag sa åt honom att han måste sluta marinerna hjärnan med gift och, ja, jag kände medlidande.
På väg till stationen kände jag som ett plötsligt nålstick en känsla av varm vällust strömma genom kroppen och för någon sekund var nattkylan inte där. Det var ju inte jag som gick omkring i det mörka huset, det var ju inte jag som hade misslyckats, det var ju inte jag som kröp babblande på alla fyra i livet slutskede, jag hade klarat mig, jag levde, herregud, jag levde.
Så försvann det när jag satt på tåget in till stan. Jag glömde bort alltsammans fram till nu när jag sitter här i arbetsrummet.
I många år avskydde jag att ge pengar till tiggare. Inte för att jag var av den åsikten att de inte behövde pengarna, inte för att jag var snål utan för att jag tyckte att detta att ge pengar var en gest av föraktfullt medlidande. Jag ville inte vara den starke som sträckte ut handen till den svage, jag ville inte vara jämlike med de där bomullstygsklädda damerna som drack te och läste kultursidan och talade om världens fattiga och den stundande välgörenhetsbasaren.
På den punkten har jag med åren ändrat mig sen The Eurostates elit gjort politiskt program av föraktet för svaghet. Nu ger jag tiggare pengar och tänker att han där är min broder, min like, det kunde lika gärna vara jag som är hungrig.
Men just detta att i mötet med lidandet uppleva en känsla av bitterljuv vällust, det var motbjudande. Ändå tror jag att jag inte är ensam. En människa är alltid många, en hel värld skriver Ekelöf.
Jag tror jag häller upp en elefantwhisky.
Just nu när jag hämtat whiskyn intoneras Bachs tredje cellosvit på radion. Jag tror inte det är sant. Finns det någon där ute som lyssnar på mig och skickar ett budskap?