Jag har funderat på det här med Mena.
Hon vet att jag går upp tidigt och därför sökte hon mig nu på morgonen via datorn. Hon satt insvept i täcket och ville att jag skulle komma till henne. Jag arbetar idag, sa jag. Då ville hon att jag skulle komma till henne ikväll. Ikväll träffar jag Tom, sa jag, vi ska spela schack. Då började hon gråta och sa att jag var en känslokall idiot och stängde av.
Det är lika bra att erkänna att jag inte är så bra på det där med känslor. Jag kan ha en mängd känslor för olika saker, men jag har svårt för att läsa människors undermeningar. Att jag har svårt för det beror på, tror jag, min övertygelse om att känslotänkande är ett mänsklighetens gissel.
När jag nu skriver så vet jag att det kan feltolkas, men jag hittar inget annat ord. Motsatsen till en känslotänkande människa skulle givetvis vara en människa som tänker rationellt i livets alla skeenden. Båda livshållningarna, eller människotyperna, är obehagliga och knappast eftersträvansvärda.
Låt mig säga så här: Under tidpunkten för min Sturm und Drang-period sa människor alltid ’jag anser’ eller ’jag vet’. Nu kan människor säga ’jag känner för det’ och lägga in det i sammanhang där påståendet ska vara liktydigt med ’jag vet’. Jag har hört kolleger säga det, jag har hört det under utredningsarbeten och jag har läst det i tidningar.
Människor som tänker med känslorna gör samma sak som tyskarna gjorde när de röstade fram nazisterna. Känslotänkande är roten till rasism och den sorts vidskepelse som etiketteras religion och förses med ett omslagspapper av godhet.
När känslor upphöjs till ideologi då laddar jag min pistol.
Jag är medveten om att det jag säger kan övertolkas, men den som inte känslotänker begriper antagligen vad jag menar.
