I denna tidiga morgon tränger ljuden in i arbetsrummet där jag sitter med morgontidningarna, nyheterna på radion, kaffet och datorn på ett litet bord bredvid den blå länstolen. Det är ljudet från upprörda röster och de talar om konsten på Historiska Museet som den israeliska ambassadören Zvi Mazel förstörde. Den attacken på konsten är bara ytterligare ett tecken på hur cyniskt sionisterna kidnappar ett folkmord och håller dess offer framför sig som ett skydd mot kritik.
Jag avundas friheten i den moderna konsten. Michelangelo, da Vinci, Rembrandt och alla de andra stora skulle avundas den friheten. Så enkelt, men ändå så komplicerat att välja mellan det sofistikerade och det enkla. Tänk bara detta att kunna välja mellan form, färg, ord eller vad som helst för att kunna skicka ett meddelade till andra människor. Jag däremot får traggla med ord, bara ord; ösa ur mig kaskader av ord som ska förvandlas till tankar, känslor och bilder. Ibland förefaller mig detta jonglerande med språket som torftigt, halvt, utan substans, nästan livlöst.
Det vore så mycket enklare att äga en palett, ett ritstift, en spatel, en mejsel, eller kunna använda vilket föremål som helst i den materiella världens universum för att överföra den tanke som just i ögonblicket blixtrar genom min hjärna.
Vill någon ta mot det jag vill säga, varsågod.
Vill någon vända sig bort från mig, lika mycket varsågod.
Det här är jag och jag kan inte vara någon annan än den jag är.
Jag säger som Montaigne: "Särskilt i ett fördärvat och okunnigt tidevarv som detta är massans positiva uppskattning förolämpande." III:43
