Hustrun sov när jag vaknade. Då tog jag en promenad i parken. När jag kom till Grindvaktarstugan åkte ett fönster upp. Jag visste inte att Karolin bodde där. Hon hade bakat och bjöd mig på ett ugnsvarmt bröd och ett glas mjölk. Plötsligt tänkte jag på när Mena hade bakat bröd och tänkte just resa mig när Karolin sa:
’Härifrån ser jag årstiderna passera. Det är så vackert.’
’Blir brödet till middagen?’ frågade jag.
’Nej, Douglas har köpt från en bagare i stan.’
Karolin hällde upp kaffe och började tala om en gård i trakten som någon stadsbo köpt.
’Stadsbo?’
’En aktiemänniska eller vad det nu är. Där kommer Tom,’ sa Karolin och vinkade till sig honom där han kom joggande i allén.
Det ångade om honom när han satt på bron med ett glas mjölk i handen och bet av det nybakade brödet. Jo, han visste vem det var som hade köpt gården.
’Det är bara skatteplanering när de där direktörerna som snor ur bolagens kassakistor köper gårdar. Du vet gården ska vara på över 400 kvm och byggd före 1930 och tillhöra ett lantbruk. Då blir det näringsfastighet och man kan dra av nästan allt i deklarationen och vips så blir kapitalet osynligt. Ett obehagligt patrask är vad det är.’
’Douglas har i vilket fall som helst bjudit hit dem du kallar för patrasket,’ sa Karolin.
Tom sa att nu måste han vidare för att stretcha och duscha. Han försvann sakta joggande bort i det lätta snöfallet.
’Det var länge sen vi sågs,’ sa Karolin tyst.
’Ja,’ sa jag och öppnade ytterdörren och släppte in den råa kylan.
’Jag tror jag ska flytta till stan. Jag har sörjt färdigt nu,’ sa Karolin strax innan jag gick.
