Hustrun ringde igen. Hon hade stött ihop med Herbert på en konferens. Hon berättade att han visste att hon arbetade med Parmalat och att han föreslagit henne ett par namn. Hon hade ringt och bara två telefonsamtal hade gett henne en ingång i materialet som var så bra att hon omedelbart redovisade det för styrgruppen.
’Nu måste vi arbeta på ett helt annat sätt och det blev så tack vare mina uppgifter.’
’Eller Herberts.’
’Ja, ja, men han ville inte att han namn skulle nämnas.’
’Så nu ligger du bra till?’
’Smickra mig inte, darling.’
’Vem är den där Herbert?’ frågade jag och blundade och försökte föreställa mig honom. Han är lika lång som jag, det vill säga 180 cm, han har en kantig och nästan muskulös kropp, fingrar som bondwurstar, blå ögon, friska tänder, rödlätt hy, ett tunt, bakåtkammat hår och en energisk något framåtlutad gång. Han växlar obehindrat mellan tyska, franska, italienska och engelska, bär alltid kostym med slips och när han pratar så vet man att den som talar är en självsäker människa..
’En som har kontakter. Han är grundanställd på FAO, jag tror också han gör en massa annat. Han känner alla de som bestämmer, om jag säger så.’
’Du menar han förser de som bestämmer med uppgifter om människor.’
’Jag vet inte riktigt, det kanske är som du säger. Han är i varje fall vänlig mot både dig och mig, det verkar som om han var mycket förtjust i ditt arbete. Du ligger nog bra till för en tjänst.’
Hustrun fortsatte att prata om Herbert. Hon sa också att han nämnt att han kanske kunde få loss en lägenhet åt dottern när hon skulle göra sin praktik i Bryssel.
’Hur visste han om praktiken i Bryssel?’
’Du hade ju nämnt den.’
’Inte alls, det måste vara du.’
’Du har nog bara glömt bort det.’
’Varför skulle jag säga det till Herbert?’
’Han vet saker,’ sa hustrun, ’det är hans jobb att veta saker.’
Han ger sig på privata saker om vår familj tänkte jag och blev irriterad.
