Herbert ringde för en stund sen och frågade om han störde. Inte alls, sa jag som tittade på BBC News om det helvetiska attentatet i Bagdad som dödat tjugo människor. Nu har 500 av våra vänners ockupationssoldater dött. Jag känner på mig att det här är bara början. Ungefär som kriget i Vietnam på sextiotalet då förlustsiffrorna gradvis eskalerade tills hemmaopinionen började reagera. Men då rörde det sig om värnpliktiga, vanliga killar som gjorde lumpen och skickades tvärs över Stilla Havet för att försvara sitt fosterland. Nu är det de fattiga från husvagnsbyarna som dör, det kommer att dröja ett bra tag innan opinionen får medkänsla med de här legosoldaterna. Herbert berättade att han skulle åka till Paris under veckan och ville att jag skulle komma ner till en vernissage. Det var en privat vernissage hemma hos en konsthandlare som på det sättet presenterade objekt för en sluten krets köpare innan den offentliga visningen. ’Det finns en britt du kommer att gilla, han gör porträtt du borde se. Lite som Francis Bacon fast mer sofistikerat, inte den där skrikiga paletten som Bacon använder. Visningen är på fredag. Det blir en otvungen tillställning med buffé. Vad säger du?’ Jag svarade att det kändes oerhört frestande, Francis Bacon har alltid fått mig att fick mig att stanna till och fundera. Problemet var bara att första kommittésammanträdet skulle bli på måndag och det gick inte att boka privata tider förrän utredningens arbetsschema var fastlagt. ’I vilket fall som helst finns jag i Paris nu till helgen,’ sa Herbert. ’Ändrar du dig så är det bara att ringa.’ ’Okey,’ sa jag och fortsatte att titta på BBC och tänkte: Snart nog kommer svenska soldater att sitta i skuggan tillsammans med våra vänners soldatesk i Tvåflodslandet. I det officiösa tungomålstalandet kommer de att kallas terroristbekämpare och fredens upprätthållare från The Eurostate. Deras befäl kommer att vara primitiva condottiärer som aldrig läst Clausewitz utan fått sin tankevärld formad av dataspel. Det är precis vad det går ut på nu när den europeiska eliten i Bryssel och Strasbourg talar om internationalisering och fred i vår tid. Alltsammans är bara fyrverkerier. Innebörden är den att de europeiska länderna, som de redan bakom skål och vägg på hotell Sheraton Aérogolf föraktfullt kallar för län, ska slås ihop till en storstat vars sammanhållande kitt kommer att bli den sorts grosshandlarnationalism som ledde till skyttegravarna i Flandern.
