Har bara drivit omkring i denna magnifika stad trots att det var lite kyligare idag. Började med en frukost uppe vid Pigalle, det var lite dumt eftersom det kom in några damer efter avslutat nattskift i den lokala sexindustrin. Jag gillar varken porr eller prostitution därför åt jag snabbt upp min frukost för att slippa bli nedstämd. Senare besökte jag Picassomuseet, men Picasso berör mig som vanligt inte speciellt. Han är en spänstig form- och färgtrixare, men mycket mer blir det inte. Det är som med Zorn, båda är oerhörda hantverkare, men bakom briljansen finns en känslomässig tomhet.
Sen tog jag metron till Père Lachaise, drack en kaffe, läste Montaigne och äntrade den stora kyrkogården där jag betygade Gericault, Chopin och Oscar Wilde min vördnad.
Målet var Mur des Fédérés där kommunarderna arkebuserades 1871. Återigen ett av dessa tecken på kampen mellan makten och de maktlösa. Spåren i verkligheten är tydliga för den som vill se.
Snart nog kommer det också att finnas en Mur des Fédérés där The Eurostates elit placerat framtidens insurgenter. Det är bara att vänta och se. Den europeiska elitens arrogans och självsäkerhet påminner mig om en gammal sovjetanhängare jag talade med en gång. Vägen till det framtida lyckoriket var enligt hans ideologi utstakad och klar, de som stod i vägen gjorde det för att de inte visste bättre, deras död var en olycklig men nödvändig åtgärd förlåten av det universellt goda i det framtida målet.
Det satt en ännu inte vissnad röd nejlika inklämd i stenarna på Mur des Fédérés. Ah, tänkte jag, jag är inte ensam. Hade jag burit hatt skulle jag ha tagit den av mig och stått med blottat huvud en stund.
Jag säger så här:
Var och en bör ha svurit den ed för sig själv som de egyptiska kungarna högtidligen lät sina domare svära: att de aldrig skulle avvika från sitt samvete, vilken befallning kungarna själva än gav dem. Montaigne III:30
När jag gick bort mot metron såg jag ett ung par som strövade omkring på kyrkogården med ett barn i en bärstol på ryggen och varsin kikare. Jag kunde inte låta bli så jag frågade om det var som så att de tittade på fågel på Père Lachaise. Det stämde. Men varför i hela fridens dagar inte utanför stan, berodde det på det lilla barnet? Nej, inte alls, de studerade till arkitekter, dessutom var det alldeles för dyrt att ta sig så långt utanför stan.
Vi pratade en stund, jag visste ju inte alla de franska namnen på fåglarna, men vi kunde prata om vi använde de latinska namnen. Märkligt att i vår tid använda det lingua franca som förenade Europas intellektuella under medeltiden.
Sent på eftermiddagen tog jag ett glas rött med Joao och talade om årets World Economic Forum i Davos.
’Våra vänner försöker få FN att legitimera ockupationen av Irak, men FN är klokt försiktigt även om jag tror att våra vänner lyckas till slut. Fast du vet vad som hände i augusti förra året då min landsman Sergio Vieira de Mello, FN-sändebudet som bodde på Cedar Hotel dödades av en bilbomb. Vem vill väl söka en sån tjänst?’
Han och Maria hade firat jul ensamma, berättade han. Den sociala ensamheten är utlandstjänstgöringens fega lönnmördare som attackerar när man minst anar det. Tro mig, jag vet.
På kvällen kom dottern hem sent, hon skriver på ett hemarbete och det finns inte mycket tid till övers för att umgås med folk.
Jag satte mig sen ned och läste BBC på nätet. Där fanns en artikel om att den ökande halten av koldioxid i atmosfären ger än mer uppenbara klimatförändringar. Den varma Golfströmmen skulle kunna sluta svepa förbi den norska kusten och förvandla Skandinavien till en arktisk tundra.
