Gjorde ett efterlängtat besök på gymmet. Arbetade en timme i maskiner som inte förändrats nämnvärt sen Gustaf Zander uppfann dem i mitten av 1800-talet.
Det var en befrielse att inse att bänkpressen fortfarande höll sig på min vanliga nivå. Jag har ju ingen ung kropp längre, därför iakttar jag noggrant alla fysiska förändringar.
Dagen gick åt till ett möte med kommittén. De talade och jag lyssnade, stundtals var det på vippen att det blev gräl mellan nybörjarna och en av de gamla rävarna som kan vara ohyggligt snorkig. Han är mycket mer inställsam när offentlighetens strålkastare är tända. Om väljarna kunde se hur han är när dörren stängts så skulle man rulla honom i tjära och fjäder. Dessutom skulle det lukta betydligt bättre i sammanträdesrummet eftersom han uppenbarligen inte har lärt sig elementa vad gäller personlig hygien.
Alltsammans lugnade ned sig efter kaffet på eftermiddagen. Vid ett tillfälle blev det så tyst i rummet att jag kunde höra en talgoxe, Parus major, sjunga. Den satt i en av rönnarna på innergården i det stora huskomplex där vi arbetar. Då tänkte jag att det hade börjat bli ljusare ute och det var därför talgoxen markerade revir. Naturen är i full gång, snart brakar det loss och så är det sommar igen.
Under sena eftermiddagen satt jag några timmar på tjänsterummet och arbetade med en ny text efter de riktlinjer som dagens diskussion signalerat. Kanske de kommer att acceptera den, vad vet jag som bara är tjänsteman?
Sen var jag inbjuden på en whisky med Storchefen på hans tjänsterum.
’Vi grundar inför tisdagspuben,’ sa han och skrattade åt att vi gjorde samma sak som ungdomarna. ’I Norrland sitter de i bilen och dricker ur juicetetror med chateau de garage.’
Antonsson stod som vanligt i baren, han utminuterade jästa samt brända och destillerade drycker con brio.
Den stora nyheten var annars behandlingen av en kollega med FN-kontrakt och tjänstgöring i ett u-land. .
Problemet var att kollegans man hade kontrakt med en svensk myndighet och enligt kontraktet betalade den svenska myndigheten flytten från tjänstgöringsorten. Den centrala punkten här var att den svenska myndigheten tillhandahöll ett möblerat och hyresfritt hus medan FN-kontrakten som vanligt går ut på att pytsa över en summa pengar och sen fick den som mottog pengarna lösa sitt boende på det sätt han eller hon kunde. Följaktligen hade familjen sparat FN-pengarna och bott i det möblerade och hyresfria hus som den svenska myndigheten tillhandahöll.
’De har lagt undan hela hennes lön i tre år, det är minst tio eller tolv tusen dollar i månaden,’ sa Antonsson avundsjukt.
Nu var det så att kollegan fått ett nytt jobb i Spanien. Alltså hade den ekonomiskt sinnade familjen låtit tillverka möbler i u-landet där arbetslönen är låg och råvaran finns i överflöd. Därefter flyttade familjen till Madrid och den svenska myndigheten skulle alltså stå för räkningen från transportbolaget när kollegans man flyttade från den utomlands belägna tjänstgöringsorten.
Saken var bara den att flyttkostnaderna enligt kontraktet inte omfattade möblemang. Nu krävde den svenska myndigheten att frakten skulle betalas av kollegans man eftersom flytten enligt fraktdokumentet hade en totalvikt motsvarande en smärre landsortscirkus.
’Det är ett jävla liv,’ teaterviskade Antonsson. ’Och inte gör det saken bättre att makens jobb gått ut på att rädda regnskogen medan möblerna tillverkats av utrotningshotade träd som växer i regnskogen. Vad säger man om det, va?’
’Kanske man skulle tipsa pressen,’ sa jag.
’Du är rolig du,’ sa Antonsson och langade över en kall Staropramen.
