Festen igår arrangerades av en nordisk delegation som hyr lokaler i närheten av Grand’ Place. Det var en konventionell fest med lax, champagne och utdelning av papperstrumpeter för att tuta in det nya året.
På festen pratade jag med en irländare som var entusiastisk inför Irlands kommande ordförandeskap för The Eurostate. Han skroderade om att nu skulle irländarna få ännu större ekonomiska bidrag och då skulle hans svärfar, som ägde en kedja av livsmedelsaffärer, kunna få det pris han begärde för rörelsen och äntligen gå i pension och kunna leka med barnbarnen. Du glömmer att arvet efter gubben också blir mycket större, tänkte jag, men det sa jag inte utan fortsatte att lyssna artigt och mumsa på laxsnittarna..
När det nya året klingade in stod vi på Grand’ Place. Fyrverkeriet på natthimlen var som väntat majestätiskt, det här är ju ändå stället som gör anspråk på att vara The Eurostates huvudstad.
Jag lämnade hustrun och gick hem tidigt eftersom jag måste checka in på Zaventem klockan sju på morgonen. Jag tänkte att det skulle finnas tid en annan gång för Musée d’Art Ancien och breughlarna och Hieronymus Bosch. Jag duschade, tittade på BBC som visade ett sammandrag av nyårsfirandet världen över. Fyrverkerier, överallt sprakande fyrverkerier och människor med hänförda, blanka ansikten.
När jag vaknade hade hustrun ännu inte kommit hem. Taxin var förbeställd, det tog mindre än en halvtimme att komma ut till Zaventem. Efter flygbytet i Frankfurt sov jag djupt till Litauen. Tom väntade på flygplatsen utanför Vilnius. Bilen var redan hyrd så det var bara att slänga in packningen och dra iväg.
Det landskap vi åkte genom var en platt slätt med träddungar, små hus och en oändlig horisont. Här och där enstaka upphöjningar i marken, jag antar att litauerna betraktar dem som berg för så fort det finns en upphöjning i marken så sätter man dit ett träkors.
Det är inte svårt att föreställa sig hur arméerna måste ha farit fram och tillbaka här genom århundradena. Inga uppförsbackar, inga svårforcerade bergskedjor, inga naturliga hinder för truppförflyttningar. De är bara att marschera och dö. Här är nog marken tryfferad med de döda arméernas ben.
På en del ställen har floderna eroderat djupa dalar i jorden och skär i mjuka meanderslingor genom landskapet. Som i Kaunas, den tidigare huvudstaden, där vi stannade och åt mat. I staden möts floderna Nemunas och Neris i en djup ravin. Plötsligt var det som om vi stod i ett alplandskap någonstans i Mellaneuropa. Bakom kröken vände flodloppet uppåt för att sen gå tillbaka i en meanderslinga.
I Kaunas går den nästan oändligt långa boulevarden Savanoriu prospekt tvärs genom centrala stan. Där hamnade vi på en sylta som stank gamla ölskvättar. Maten bestod av någonting som jag ror kallades för zeppelinare med stekt potatis och öl. Vi sa nej till vodkan.
Tom svor över menyn. Jag brydde mig inte så mycket. Alla sitter vi ju på fjölen en gång om dan och producerar samma sorts avfall vare sig vi dinerat på Belga Queen eller tryckt i oss en flottig röra på en litauisk krog. I den meningen erbjuder naturen den mest fulländade jämlikhet.
På kvällen kom vi ganska trötta till hamnstaden Klaipeda, eller Memel som den hette under den tyska tiden. Tom och jag tog en kopp kaffe i hotellets restaurang innan vi törnade in. Jag frågade honom om han verkligen hade kollat att det inte var några problem med att låna jaktvapen här.
’Mina litauiska vänner har ordnat allt,’ sa han. ’De hämtar oss klockan fem imorgon bitti.’
Jag skriver det här på ett kallt hotellrum utan ordentligt varmvatten och skickar det med mobilen.
