Dottern stack iväg klockan tio till föreläsningarna och skulle sen läsa till en tenta på biblioteket. På kvällen skulle hon spela badminton med en kamrat och sen gå på teater.
Jag begav mig till Hallarna på förmiddagen, metron fungerade bra trots att det var strejk på pendeltågen och extra mycket folk i rörelse under jorden.
Jag lunchade på restaurang Georges i
Centre Pompidou, Herbert anslöt till lunchen och vi pratade om den kommande vernissagen som jag tror kan bli spännande. Vi hoppade över kaffet och strövade omkring i centret någon timme fram till det att Herbert mötte en bekant. Hon hette Helene, en kvinna så vacker och graciös att jag nästan tappade andan. Plötsligt sa han att vi träffas ju imorgon och försvann.
Helene sa att hon var trött i benen och vi gick väg och tog en kaffe. Hon visste ingenting om Sverige så jag berättade det vanliga krafset, jo, Abba kände hon till, men inte mycket mer. Hon bodde i Paris och var diplomerad akupunktör och homiatriker. Tidigare hade hon varit dansare, gått på prestigefyllda klassiska utbildningar från späd ålder och fram till den dag då en bil körde av vägen och gjorde slut på hennes karriär som dansare.
Efter det finansierade hon sin utbildning med att arbeta som modell på konstskolor, det var så hon blivit intresserad av konst. Nu delade hon på en praktik med två andra i samma bransch och sa att hon hade träffa Herbert på olika tillställningar.
’Jag älskar konst,’ sa hon och sög på en filtercigarrett.
Vi fortsatte prata, mörkret föll. Jag kunde inte slita mig från den här gracila kvinnan som tycktes flyta fram en bit ovanför golvet när hon förflyttade sig. Det går inte att kalla det för gång, hon förflyttade sig, det är den rätta termen.
Jag frågade om jag fick bjuda på något, en drink eller så, men hon tackade artigt nej och när jag gjorde en antydan att jag ville bryta upp reste hon sig och sa att vi kunde gå. Vi gick sida vid sida och det verkade som om hon hela tiden ville följa med mig. Hon var vacker, det var hon, men jag hade lovat dottern att jag skulle ha varma mackor och the när hon kom hem efter teatern.
’Jag tar den här metron,’ sa jag.
’Gör du?’ sa Helene. ’Jag trodde vi skulle fortsätta.’
’Gärna en annan gång,’ sa jag förbluffad.
’
D’accords,’ sa Helene och gav mig sitt kort. ’Ring nästa gång du kommer till Paris så kan vi stämma möte.’
