Det var strålande sol och tio grader varmt under dagen. I Italien begick en av de yngre direktörerna i mejeribolaget Parmalat självmord genom att hoppa från en motorvägsbro. Ringde hustrun för att säga att det var ett bevis på att maffian var inblandad, men hon svarade inte så jag fortsatte att ströva omkring och tänkte på att några måste ha blivit ganska rika på de trettiofem miljarder man snott ur bolaget. Kanske bygger någon ett nytt palats i Rom.
Sent på eftermiddagen träffade jag Herbert på en restaurang vid Boulevard des Capucines, gatan ser givetvis inte ut som när Monet gjorde sin målning 1873, numera kan ju människor inte promenera mitt i gatan på grund av biltrafiken.
’Det är oerhörda omvälvningar på gång,’ skroderade Herbert och slängde i sig ett glas rött som om han kommit från en veckolång ökenvandring. ’Folk måste fatta att Europa inte kan möta vare sig den ekonomiska konkurrensen eller det militära hotet. Världens två kristna civilisationer är ju grenar på samma träd.’ Herbert klappade majestätiskt på sin portfölj: ’Här har jag en sammanfattning av diskussionerna vi hade vid ett möte mellan ett antal nationella företrädare plus några internationella emissarier.’
Han fortsatte att skryta om att nu fanns det ekonomiska och politiska strategierna för att lirka in nationerna i The Eurostate. Han lutade sig framåt och väste i mitt öra att Frankrike kunde kväsas politiskt genom att man hotade med att strypa jordbruksstödet. Imorgon skulle det inte ske, inte heller nästa vecka, men någon gång i framtiden skulle man syna korten och smälla till, det var alla överens om. Dessutom skulle The Eurostates försvar skulle ledas av Tyskland eftersom krigskonst var en tysk specialitet.
Bara en tysk kan glömma att Tyskland förlorat två stora krig och dessutom med känt resultat placerat en militär klåpare till korpral som överbefälhavare, tänkte jag.
Storbritannien var en nyttig idiot, fortsatte Herbert, och nationerna skulle avvecklas till förmån för en statsbildning efter den modell som så framgångsrikt lanserats av våra vänner på andra sidan Atlanten. Ryssland är ju på fallrepet, fast så fort produktionen ökar kommer de regionala spänningarna att dela upp landet i mindre riken och då måste Väst ta sitt ansvar.
’Ta sitt ansvar?’ frågade jag försiktigt.
’Du kan se på Irak nu. Vi har ett ansvar för ordningen i närområdena kring Ural och Kaukasus för att garantera att marknaden hanterar energitillgångarna på ett positivt sätt. I annat fall har asiaterna konkurrensfördelar,’ orerade Herbert. ’Den kristna civilisationen måste enas för att stå mot de klandestina subgrupper som försöker ta makten. Se bara hur det gått hos våra vänner.’
’Vilka subgrupper?’ undrade jag stillsamt medan jag kände en pust av stekos driva förbi från restaurangens kök.
Herbert besvarade inte min fråga utan fortsatte med att det också fanns planer på att specialisera produktionen i vissa för ändamålet avpassade regioner. Visst skulle folkomflyttningar uppkomma i kölvattnet efter den sociala dumpningen, men på sikt skulle den totala välfärden öka.
’Om du får problem i kommittén så kan du ju tänka på det jag säger. Droppa de här tankarna, säg att det är signalerna från centrum. Få det att framstå som att det inte är någonting nytt utan att du bara konkretiserar vad som ligger i tiden. Sånt nappar politiker på.’
När dottern dök upp tog Herbert sin andra elefantwhisky på stående fot och frustade:
’En y va!’
Han bjöd på taxi och pratade om den fantastiske Terry Hancock. Konsthandlarens namn var Pierre Schaffer och bodde i ett stort hus trekvarts bilfärd från centrala Paris. I trädgården låg en gammal ateljé som tillhört en konstnär jag aldrig hört talas om. Ateljén var moderniserad, belysningen förstklassig och buffén magnifik som om det hade varit en scen ur klassikern Kalaset hos Trimalchio av Petronius. På tallriken la jag vaktelägg, bröd och jamon serrano av varianten pata negra. Dottern nöjde sig med sallad.
’Det är exklusiva delikatesser,’ viskade jag.
’Det ser äckligt ut,’ viskade hon tillbaka.
I Terry Hancocks måleri fanns en frihet och ett uppror mot konvenansen. Jag talade också med honom, det visade sig att han var bosatt strax utanför Köpenhamn, pikant nog alldeles i närheten av Louisiana och att jag var välkommen att hälsa på om jag hade vägarna förbi.
Med stöd av dottern bestämde jag mig för ett porträtt av en medelålders kvinna kallad ”En amerikanska i Paris”. Pierre Schaffer berättade att Terry Hancock hade intresserat flera köpare, han droppade namn jag inte hade någon aning om, men jag ryggade tillbaka när jag hörde priset.
’Det ordnar jag,’ sa Herbert och kom tillbaka efter att ha sänkt priset med nästan fyrtio procent.
’Hur tusan gör man sånt?’ frågade jag.
’Tjänster och gentjänster,’ sa Herbert och smällde i sig ännu mer whisky. ’Hur gick det med Helene?’
’Vacker kvinna,’ sa jag.
’Kvinna,’ flinade Herbert. ’Han är ett proffs som raggar på Pompidou.’
’En han? Varför sa du inget?’ utbrast jag häpen.
’Jag ville bara se om det hade koll,’ sa Herbert och gapskrattade.
