Den som kom med döden hette Larsson.
Larsson var polis och gjorde sin utredning per telefon. Han frågade om jag kände Einar. Jag berättade att jag besökte honom en fredag, det måste ha vart den nionde, och förklarade varför jag hade besökt honom
’Han är död. Självmord,’ sa Larsson.
Det var mitt i morgontrafiken måndagen den tolfte. Han slängde sig framför ett tunnelbanetåg på Ropstens station. På en bänk låg hans plånbok och några brev. Ett till den tidigare hustrun, ett brev till barnen och ett till mig.
’Först visste vi inte vem du var eftersom det bara stod förnamnet, men hans förra hustru sa att det var du. Går det bra om jag läser upp det, det är ganska kort?’
Polismannen Larsson läste:
’Du var en riktig vän som ställde upp när jag inte stod ut längre. Jag uppskattade ditt besök. Sprickan i marken vidgar sig allt mer. Som du förstod så klarar jag inte det här längre. Vad menade han med att sprickan i marken?’
’Han var narkoman.’
’Jaha,’ sa Larsson.
’När jag var hos honom så pratade han om en spricka i marken. Det var liksom en symbol.’
’En symbol?’
’Ja.’
’En symbol för vad då?’
’Vad vet jag? Kanske livet.’
’Aha, då förstår jag.’
Det gör inte jag, tänkte jag och sa: ’Kastade han sig bara framför tåget?’
Det lät som om polismannen Larsson bläddrade i några papper och så sa han: ’Vittnet uppger att personen gick fram till perrongkanten. När tåget kom in mot perrongen drog han ned mössan framför ögonen och föll framåt precis då tågets front tog tag i honom. Det var en mössa stickad svart.’
Jag sa ingenting.
’Vill du ha en kopia av brevet redan nu eller kan jag skicka originalet när utredningen är klar?’
’Jag kan vänta,’ viskade jag och kröp ihop i fosterställning på soffan.
Där låg jag länge och lyssnade på ljuden från världen utanför.
