.comment-link {margin-left:.6em;}
I fyrverkeriernas tid
onsdag, januari 14, 2004
 
Arbetade intensivt från tidiga morgonen med texter och letade efter faktafel. Vad det gällde var ett arbete gjort av en annan skrivare i en kommitté. Storchefen budade över manusbunten förra veckan med en lapp att jag skulle läsa och kommentera.
Arbetet är utfört med känsla för stil och uttryck, men dispositionen är inte bra, utan korrekt disposition riskerar även det mest geniala innehåll att falla till marken. Så är det i svenskt förvaltningsväsende.
Med blotta ögat konstaterade jag några felaktigheter, det skedde utan att jag behövde resa mig upp för att bläddra i referenslitteratur eller ens hämta en cd med de senaste faktauppgifterna. På grund av det fick jag sätta mig vid skrivbordet med cd:n aktiverad och referenslitteraturen bakom ryggen. Jag loggade också in på några databaser och läste med fingret krypande längs varje rad, tabell och diagram. Slutligen kunde jag identifiera sex direkta fel och åtta eventuella felaktigheter.
Någon timme före lunch tog jag mig till arkivet. Där satt Arkivarien vid sin disk med en hörsnäcka i örat. Han lyssnade på rättegången mot den där galningen som mördade utrikesministern på NK.
Jag skrev ned mina beställningar och han bara viftade åt mig att kliva in. Arkivarien tycktes inte ta någon notis om att jag också tog med mig portföljen in i det mest sekreta valvet. Jag struntade i lunchen, läste och såg att de åtta eventuella felaktigheterna blev tre direkta fel.
När jag klev ut satt Arkivarien med hörsnäckan i örat fullkomligt absorberad av rättegången.
’De behandlar mördare bättre än vanligt folk. Han slipper berätta i direktsändning,’ fräste han. ’Såna där, ’han tvekade ett ögonblick och så sa han: ’blattar skulle man skjuta direkt.’
’Är han inte mentalsjuk?’ sa jag.
’Äh, han försöker bara komma undan straff genom att säga att han hör röster. Ett skott i nacken och sen är man av med kräket.’
’Vore det inte bättre att garrottera på spanskt vis?’
’Gärna det,’ frustade Arkivarien entusiastiskt och fortsatte: ’Jag känner en polis. Han säger att det är så här killen har betalat en skuld familjen har. Nu blir inte pappan skjuten av juggemaffian som låg bakom mordet på Zoran Djingis då Anna Lindh var där. Kommer du ihåg det? Då, vet du, tycker släkten att den misslyckade sonen är en bra son som hjälper pappa. Sen blir det ett par år på ett mysigt svenskt sjukhus och sen kan han åka hem och ta över bondgården.’
 


Det är som Plinius säger: varje människa är ett utmärkt undervisningsmaterial för sig själv om hon kan spionera närgånget på sig själv.

Montaigne II:71

ARCHIVES


Powered by Blogger