Välsignelse vare över den digitala revolutionen som gör att jag kan sitta här i hustruns lägenhet på tredje våningen 23C Avenue Marnix, eller Marnixlaan på flamländska, och lyssna på nyheterna från TT och BBC.
Det är en modest lägenhet på tre rum och kök: sovrum, vardagsrum och arbetsrum. Flera av hennes arbetskamrater har också skaffat lägenhet i Strasbourg, men hustrun föredrar Strasbourg Hilton under parlamentsejourerna.
Jag sitter just nu i arbetsrummet eftersom det är här jag har sovit. Dottern och hustrun ligger i hustruns säng, den är nästan lika stor som en dubbelsäng fast hustrun säger att det är en enkelsäng. Nu tror jag inte på det. I badrummet hittade jag ett paket kondomer. Kondomerna är inte precis avsedda för mina besök. Jag noterade att kondomerna var av svensk tillverkning och sängen importerad från Frankrike.
Igår var vi på restaurang Belga Queen på Rue Fossé aux Loups och åt en glänsande middag. Bordet hade beställts två veckor i förväg och sällskapet bestod av några av hustruns vänner. Kvällens lingua franca var franska, dottern skötte språktestet med den äran. Hustrun såg nöjd ut och av vad jag förstår så blev det bestämt att dottern gör någon slags praktik här i februari.
Till min förvåning dök Herbert upp på restaurangen i ett annat sällskap. Han kom till vårt bord och tog i hand.
’Känner du honom fast du inte arbetar här?’ sa en spanjor förvånat.
Hustrun såg ännu mer nöjd ut när Herbert kindpussade henne. Det är status att känna Herbert.
Däremot är det inte status att diskutera samhällsfrågor under middagen. Hustrun gav mig en giftig blick då jag undrade om det verkligen var förnuftigt av The Eurostate att kasta in ett antal miljarder euro i italienska Parmalat som rånats av sina egna direktörer. Inte heller var det comme il faut att säga att jordbävningen i Iran krossade 50 000 människor och här sitter vi och gör ingenting.
Hemma hos mor och i den svenska bourgeoisien är det en oskriven lag att inte tala politik eller andra samhällsfrågor vid middagar. Jag tycker det är idiotiskt. Det finns väl ingenting som livar upp samtalet mer än en saftigt kontroversiell samhällsfråga.
Mellan efterrätten och kaffet tog Herbert med mig till en närbelägen bar. Ingen tyckte det var oartigt, det är ett normalt förfaringssätt här i landet där klerkerna ständigt måste gå åt sidan och meddela varann nyheter om nyligen ingångna korridoravtal.
’Hur går det?’ sa Herbert.
’Utredningen har skjutits upp några veckor beroende på läget i The Eurostate,’ sa jag eftersom den uppgiften var offentlig.
’Jag litar på att du fixar det,’ sa han.
Jag tänkte att det var underligt att Herbert inte visste hur väl etablerad den svenska samsynen är. Utredningen är ju nästan klar. Jag har skrivit grundtexten, nu är det bara att snickra ihop den politiska poesin.
Sen pratade vi en stund och jag berättade att jag skulle börja det nya året med att jaga vildsvin i Litauen.
’Finns det vildsvin i Litauen?’ sa han.
’Jag flyger imorgon,’ sa jag.
’Du måste berätta hur det gick,’ sa Herbert och gav mig sitt kort där han skrev ett par extra telefonnummer på baksidan.
