Vi som kallar oss De Fyra Musketörerna åt julmiddag på en festvåning på Östermalm. Det var högt i tak, djupa fönsternischer, vackra kakelugnar och knarrande parkettgolv.
Servitriserna var klädda i svart med vita spetsförkläden och hade stärkta hättor i håret. I anslutning till matsalarna fanns mindre rum med djupa fåtöljer där man efter middagen kunde ta sig kaffe med avec och röka en cigarr.
Vi var inte ensamma om att äta julmiddag, det var vi absolut inte, men vi var det minsta av de sällskap som fylkades kring det glöggbord som tog mot oss efter att vi hängt av ytterkläderna.
De Fyra Musketörerna som var det minsta sällskapet fick äran att deflorera julbordet.
På det gigantiska och vackert dukade bordet fanns allt från de mest fantastiska sillinläggningar, lutfisk, den östeuropeiska karpen, rökta och salta korvar, syltor, finlemmade grisfötter i spad, flera sorters ost, skinka, ett glaserat grishuvud med ett rött äpple i munnen, äpplet var konstgjort, en karott med rödkål, skånsk senap, skivad fårfiol i drivor, en gigantisk kalkon för den som så önskade, hemgjorda patéer, arméer av fettglänsande prinskorvar, en bergskedja köttbullar, en ocean av janssons frestelse, ett världshav av dopp i grytan och en svällande foderlada av hårt eller mjukt bröd. Efter maten fanns det möjlighet att kasta sig ut i ett landskap av dessertostar med franskt vin och sen mätt och däst vila ut i en skuggig offerlund av belgisk choklad med kaffe och cognac.
Herregud, det var så vackert, så fint och behagligt att jag inte var den ende av oss som fick tårar i ögonen när vi skred in i det dunkelt upplysta rummet med de brinnande ljusen och de väna servitriserna som log likt förväntansfulla vestaler.
När vi lastat tallrikarna fulla, fyllt glasen med öl och höjt de immiga spetsglasen så hälsade vi julen.
’Bibere humanum est, ergo bibamus,’ sa jag vilket ungefär betyder att det är mänskligt att dricka så därför låtom oss dricka.
’Bibamus, moriendum est,’ sa Rickard som alltid ska vara så allvarlig.
Gustaf drack en skål för det gångna året och Tom höjde sitt glas för fosterlandet och dess oberoende. Jag visste att ha menade allvar. Men visste de andra hans allvar när de skattade?
Jag tror jag hämtade fem gånger, här sviker minnet eftersom det är så ljuvligt att frossa som en grosshandlare under kung Oscars dagar. Tänk bara att lägga på så mycket fårfiol och revbensspjäll som möjligt, placera en mjäll potatis i mitten och sen toppa med en rejäl skiva paté som förses med en god portion cumberlandsås.
Till julbordet drack jag tre sexor, det var två Bäska Droppar och en Skåne.
Gustaf sa att vi drack mindre numera. När vi var yngre kunde vi smälla i oss ganska ordentligt och sen vakna tidigt dagen efter och skutta i snödrivorna som ystra kalvar. Nu för tiden är vi mer mogna män och då orkar kroppen mindre.
Men lem på livet har vi och Tom smekte de väna vestalerna med blicken.
’Tänk att mumsa på den frikadellen under natten,’ stönade han när servitrisernas gungande höfter svepte förbi vårt bord.
Efter middagen vacklade vi in mot stan. Normalt skulle vi ha gått på ställe, men av det blev det inget den här gången. Rickard skulle upp tidigt, han och Ann-Britt skulle resa till hennes föräldrar i Spanien för att fira jul där och planet gick vid elvatiden. Tom var högljudd som vanligt och tjafsade om att vi måste resa till Pamplona igen.
’Springa framför tjurarna gjorde vi när vi var unga, det är ingen som orkar med det nu,’ sa Rickard.
Gustaf sa inte så mycket och han hade inte heller mycket att säga om planerna inför julhelgen. Jag tror nog vi alla visste att Annika var sjuk och därför var det ingen som fortsatte på den tråden. Snarare var det som så att vi bara väntade på att få höra att komplikationer hade tillstött och så hade det tagit slut.
Vi visste bara att hon sagt åt Gustaf att han skulle gå på julmiddagen som vanligt. Han behövde inte vara hemma och sköta henne, hon hade sagt att hon skulle ta sig en kopp glögg och tänka på oss.
Kanske Rickard hade Annika i tankarna när han skålade och sa låt oss dricka för vi ska dö? Jag vet inte. Han kanske bara inte tänkte på det. I vilket fall som helst så reagerade inte Gustaf.
Vi skildes åt nere vid Stureplan och jag promenerade ensam hem längs Skeppsbron. Trots att det var mörkt och slaskigt och ingen snö kunde jag inte låta bli att tänka på vilken vacker stad Stockholm är. Speciellt husen som tornar upp sig på Söder när man går längs kajen, Nationalmuseets upplysta fasad, Grand Hotell och vattnet som glittrar av snabba reflexer.
Jag stannade en stund vid Slussen och blickade västerut, någonstans där borta låg Mena i sin säng. Egentligen hade jag bara behövt svänga av vid Slussen och gå hem till henne och lägra henne som en riktig karl med brännvinslukt ur truten.
Men av den tanken blev intet och jag gick Katarinavägen uppåt och slängde av mig kläderna och placerade mig i arbetsrummet där jag sitter just nu i den blå fåtöljen med datorn i knät. Det enda som hörs är bilarna på gatan och surrandet från datorns fläkt.
På nyheterna varnar man för ymnigt snöfall under morgondagen.
Dagarna före julafton blir det smällkallt. Sen kommer värmen tillbaka igen.
