Under kvällen träffades Tom och jag för att spela schack här i arbetsrummet. Det blev bara ett parti, sen pratade vi och drack konjak. Jag berättade om den feta kvinnan på bussen. Tom sa att jag skulle ha sett de anorektiska skelettkvinnor som kommenterade Nobelfesten i Tv. Någon med sinne för ironi, sa han, har lagt mötet om The Eurostates konstitution samma vecka som utdelningen av Nobelprisen, den svenska nationalstolthetens flaggskepp. ’Du ska se,’ morrade han, ’ att eftersom The Eurostates konstitution är överordnad varje delstat så finns det säkert krafter som just nu jobbar för att sno Nobelpriset från Sverige. Det blir säkert inga problem. Nobelstiftelsen har ju lyckats smuggla in ett ekonomipris, som inte alls står i testamentet.’
’När Sverige ville förbjuda användandet av vattenskotrar så klev The Eurostate in och sa att det hade Sverige inte rättighet att göra?’ sa jag. ’Kunde du för tio år sen ens tänka tanken att den självständiga nationen Sverige inte skulle kunna bestämma över sitt eget territorialvatten?’ ’Det har uppstått diskussionsklubbar över hela Europa,’ sa Tom. ’Det är inga offentliga sammankomster utan består av middag med vänner som bjuder andra vänner. Det hålls ett eller två föredrag, ungefär som på Rotary, och sen diskuterar vi. Vill du bli med?’ ’Om det blir känt kan det ifrågasätta min roll som opartisk tjänsteman,’ sa jag. ’Det har du rätt i,’ sa Tom och drack ur sin konjak. ’Konstigt att vi skulle hamna i den situationen att vi funderar över våra privata handlingar som om vi skulle ha bott i en diktatur.’
