Storchefen och jag hade möte om det kommande arbetet. Jo, jag hade talat med dem som ska ingå, det var på den där kursgården där vi alla hade chansen att lära känna varann. Visste jag vilka grynnor vi hade på färden? Jag sa att jag trodde att jag hade pejlat läget och att det kunde blir en hel del diskussioner. Visste jag i vilken riktning uppdragsgivarna ville ha slutresultatet? Jag antog det, svarade jag, eftersom hela systemet bygger på att det inte finns en utredning eller undersökning vars resultat inte är fastställt innan ledamöterna ens är utsedda. Det är det som kallas att sköta den offentliga verksamheten.
Måndagen den nittonde januari sparkar vi igång med ett sammanträde klockan nio noll noll. Jag är påläst och klar. Jag kan faktamaterialet, jag har distribuerat en litteraturlista till de inblandade och jag tror jag vet vilka frågor som kommer att få partierna att sammanträda bakom slutna dörrar. När det kör fast har jag tre omöjliga kompromissförslag och två möjliga.
Jag låter dem diskutera en månad så att de får känslan av att demokratin fungerar, sen lägger jag lite taktfullt fram de två möjliga kompromissförslagen. Det första utkastet bör vara klart till midsommar och så får de sommaren på sig att fundera.
Storchefen såg nöjd ut. Kanske han kommer att uppmana mig att söka tjänsten som Storchef när han går i pension? Då kommer jag för första gången göra honom besviken. Jag vill nämligen inte bli Storchef. Jag vill vara en fri tänkande medborgare som rör mig i maktens korridorer. Blir jag Storchef måste jag buga och bocka alltför mycket för alltför många människor. Jag kan delta, men jag vill stå på avstånd och betrakta för att kunna fullfölja det här projektet som jag arbetar på. Det är det som gör mig till en människa.
