.comment-link {margin-left:.6em;}
I fyrverkeriernas tid
onsdag, december 10, 2003
 
Sent igår kväll ringde telefonen, det var Herbert som stod nere på gatan med en tickande taxi. Han sa att jag måste träffa en konstnär innan jag åkte hem. Vi hamnade i en torftig lägenhet hos en ung polack som nyligen flyttat till Rom Han talade bra engelska, bjöd på pulverkaffe och visade beredvilligt sitt arbete. Det var en fascinerande bildvärld, det enda negativa jag kan säga är att de flesta bilderna hade religiösa motiv. Just nu hade han börjat arbeta med porrätt. Det var bra målningar, speciellt ett av en gammal man. Jag kan inte förklara det, men på något sätt påminde det om ett ansikte jag kände igen, kanske bilden av min far som jag föreställer mig att det skulle ha kunnat se ut. Ja, så var det, jag tyckte ansiktet påminde om min försvunne far. Men det sa jag inte. I stället sa jag: ’Dina bilder påminner om Edward Munch.’ ’Det säger min gallerist också,’ sa han och visade mig en konstbok med Munchs bilder han fått av den omtänksamme galleristen. Herbert halade fram en flaska vodka, jag drack några glas. Herbert och den unge mannen drack desto mer. När jag kom hem vid tretiden på natten hade jag köpt porträttet för 500 e. Herbert lärde mig att folk inte säger euro, man säger kort och gott e, det ligger bättre i munnen. Den unge mannen verkade genuint förvånad och överlycklig att få betalt för sina bilder. Han kommer att bli något stort, det är jag övertygad om. När jag kommer hem ska jag ge bilden en anständig ram och hänga det på väggen i arbetsrummet. Porträttet säger något om förgängligheten, jag vet inte vad det är, men det finns något i bilden som tilltalar mig och det räcker för mig.
Herbert köpte också av polacken. Han bilder var ointressanta religiösa motiv. När vi satt i taxin pekade han på några detaljer i den ena bilden, det var fråga om symboler som var obegripliga för mig som inte var katolik. Jag såg Herberts stora hand löpa över bilden, nu när jag satt på nära håll kunde jag se att den svarta linjen jag tidigare observerat runt hans tumme faktiskt var en tatuering, dessutom en illa gjord tatuering som börjat blekna av och flyta ut i huden. Konstig att en man som han ska ha en missprydande tatuering.
Nu ger jag mig av till flyget.
 


Det är som Plinius säger: varje människa är ett utmärkt undervisningsmaterial för sig själv om hon kan spionera närgånget på sig själv.

Montaigne II:71

ARCHIVES


Powered by Blogger