På förmiddagen har jag lyssnat till dotterns berättelser från Paris. Till min sorg har jag insett att hon bländats av tidens fyrverkerier. Hon tror på struntprat som entreprenörer, företagens frihet, marknadens klokhet och The Eurostates välsignelse.
Hon betraktade mig med tomma Tintin-ögon när jag sa att de kommande årens avgörande fråga blir hur den politiska eliten kan hantera besvikelsen hos de folkmassor som jublade när Berlinmuren föll och röstade ja till The Eurostate.
’Vad menar du?’ utbrast hon.
’Jag menar att den entusiasm man manat fram kommer att förbytas i besvikelse och besvikna människor kan lätt känna sig lurade. Glöm aldrig att Dolkstöts-legenden hjälpte nationalsocialisterna till makten. En besviken folkmassa är inte att leka med.’
Sen kallade hustrun. Det var dags att börja möblera om inför den mottagning vi har annandag jul. Det blir gående julbord, snaps och ett bord med fri dryck.
Det brukar bli uppsluppet. Storchefen kommer, två gd:ar, en ledarskribent från den förnäma fröken, två ambassadörer på tillfälligt besök, några ambassadörer från Elefantkyrkogården, ett mindre betydelsefullt statsråd, en hoper folk från administrationens olika kontorsmoduler samt en antikvarist jag känner mycket väl. Grannarna är förvarnade och min uppgift är att stampa i golvet och leda dansen runt våningen och bröla ’Räven raskar över isen’ och ’Å jänta å ja, jänta å ja.’
Tjo, nu ska vi ha kul!
