På bussen blev det tvärstopp och lång väntan både vid på- och avstigandet. Orsaken var en groteskt fet medelålders kvinna som rörde sig i slow-motion på grund av sin dallrande kropp.
Nu ska jag svära i kyrkan.
Vilken rätt har egentligen denna kvinna att tvinga sin fetma på oss andra medborgare? Det är nämligen det hon gör när hon låter sin fetma bli ett socialt problem. Kvinnan var nämligen så fet att hon inte kunde sköta ett arbete, något som gör att vi andra måste försörja henne. Till detta kommer att hon med stor sannolikhet drabbas av diabetes, en kostnad som återigen skattebetalarna får stå för.
Varför skulle det vara fel att klandra henne moraliskt? Finns det ingenting här i världen som är beroende av den enskildes vilja? Om alla fel orsakas av omständigheter som vi inte kan kontrollera så betyder det ju att människans öde är förutbestämt. Det är en förfärlig tanke. Sanningen är i stället den att det är inte gaffeln som äter åt kvinnan, det är inte flaskan som dricker åt alkoholisten.
Ibland tänker jag att korrektionsmedlet mot idioter av den sorten är införandet av ett allmänt medborgarkrav på fysisk träning, detta i kombination med obligatorisk kontrollvägning en gång om året. Straffet för asocialt beteende som leder till övervikt ska vara vistelse på en korrektionsanstalt där kriteriet på frigivning är uppnåendet av ett normalt BMI samt skriftligt prov i näringslära.
Ah, vilken skön känsla det är att vara vanvördig. Det här ska jag fortsätta med. Hör ni det, ni där ute, jag struntar i om ni blir upprörda.
