Nu är jag ute på Kastö. Huset byggdes 1910 av en byggmästare Henrik Gottheld som köpte hela ön efter att ha blivit förmögen vid sekelskiftets byggboom. Sonen Oscar förlorade förmögenheten vid Kreugerkraschen på trettiotalet, strax före krigsutbrottet klev min farfar in och Kastö blev släktens chateau.
Det är ett stort och vackert trähus med punschveranda mot havet, brygga med badhus och en nedervåning med stora rum i fil.
Jag sitter just nu i det rum vi kallar för biblioteket. Det är mörkt här inne eftersom elektriciteten inte fungerar. Det blåser och snöar, en inte helt ovanlig företeelse i Sverige i december, men eftersom den politiska eliten vid mitten av nittiotalet överlämnade distributionen av elström till ett gäng skojare så sitter en kvarts miljon svenskar just nu i mörker och kyla.
Orsaken till det är ganska enkel. Ingen hugger ned skogen längs ledningsgatorna och när snön och kylan kommer så faller träd och grenar över ledningarna. Saken är nämligen den att de politiska snillena inte har kunnat enas om vem som ska betala den som håller i motorsågen. Det är så det är och det är så det kommer att vara under fyrtio år ty det har den politiska eliten bestämt.
Jag sitter med ytterkläderna på, kakelugnen brummar. Jag fryser om händerna men skriver ändå. Det är det enda jag kan göra. Skriva om den tid jag lever i. Den tid som ömsar skinn liksom huggormen i sommarhettan.
Långsamt, oändligt långsamt blir det varmare här i rummet. Ibland lossnar kylan ur trävirket och det knäpper till som om någon gick på övervåningen. Men det finns ingen där uppe. Det är bara jag här, elden i kakelugnen, surrandet från datorns fläkt och tre stearinljus på bordet.
Imorgon ska jag gå över till Bengtsson och hämta julgranarna. En till mor, en till Marianne och en till mig. Bengtsson och hans fru bor här ute året om. De arrenderar en bit mark och har gett oss julgranar så länge jag kan minnas. Jag vet inte varför, kanske det står i arrendekontraktet.
För en timme sen ringde jag till Bengtsson och inte heller de har ström.
’Vad ska jag göra?’ sa han. ’Jag får inte upp vatten ur brunnen och fåren måste ha vatten.’
Det är mörkt. Havet syns inte. Ibland tycker jag att havet är en levande varelse. Havsytan höjs och sänks som om det var en kosmisk varelses andetag.
Jag lägger inte till något gudsbegrepp. Jag tror inte på gudar. Religionen gör människor galna.
Jag har alltid tänkt att om en människa kan utföra goda handlingar utan att vara religiös så finns det ingen anledning att grubbla över om det finns gudar.
När jag sitter här känner jag tröttheten komma. Snart somnar jag på soffan insvept i min gamla filt. Det är den filt jag minns från barndomen, den filten jag sov i medan fönstret stod öppet och havet brusade.
Om jag reser mig upp ser jag mig själv i fönsterrutan.
Och bakom bilden av mig finns havet.
