Nu är hustrun satt på planet till Sveriges alleuropeiska huvudstad och jag går återigen ensam i våningen och lyssnar på musik. Det är Allan Petterssons makalösa sjunde symfoni. Jag såg Allan Pettersson en gång när vi var nyinflyttade hit på Söder. Han var tunn, blek som lakanslärft och hjälptes in i en taxi på Åsögatan av sin fru. Jag stannade inte för att säga att jag nyss lyssnat på din sjunde symfoni utan gick bara förbi. Jag kände att det kunde uppfattas som löjligt att stanna som om han var en pop-stjärna. Men stor musik är det, makalöst stor musik.
Mena ringde nyss. Hon var upprörd och sa att hon inte vågar sova i huset. I går kväll hade hon lagt sig vid tio och vaknat någon gång på natten. Hon gick upp, drack en slurk vatten och tittade ut på gården. Det stod en man på gården och såg rakt mot huset. Hon sa att hon blev så rädd så att hon nästan svimmade. Hon slet åt sig en förskärare, kastade sig i sängen och låg hela natten och lyssnade efter ljud.
Jag ska hämta henne om en stund och vi ska sova tillsammans i natt. Jag får lemresning bara jag tänker på det.
