Klar och kall morgon. Staden är vit efter snöfallet. Mena sover.
Jag skummade av nätet efter nyheter. Det var som det brukar vara, de starka förtrycker de svaga bakom ett fyrverkeri av vackra ord om demokrati och rättvisa. Också här i lilla Sverige har politikerna skickat upp några glittrande fyrverkerier. Vid mötet i Neapel under veckan angående det militära samarbetet avvisade man principen om att The Eurostates delstater ’med alla till buds stående medel’ ska bruka militära insatsstyrkor i händelse av krig. I stället lanserade man en mer allmän formulering som skulle vara mindre tvingande. Det var fyrverkeriet det, lite glitter så att populacen fick något att titta på.
Samtidigt som sprakade på himlen så petade man in en brasklapp, ett så kallat följebrev, i det förklarade man att man givetvis kunde tänka sig att låta svenska soldater dö för The Eurostate.
Det är så man gör, låter den officiella retoriken förgrena sig i flera skikt för att göra lyssnarna så förvirrade och mentalt trötta att de till slut inte orkar med allt tjafs. Det är bara såna som jag som har tid och intresse som orkar bena upp resonemangen, men vi är så få att vi inte räknas och därför håller vi tyst.
Jag ställde upp min Geoma-tub vid fönstret, den har hundra gångers förstoring på en kilometer, och började söka längs fasaderna på andra sidan Riddarfjärden. I ett fönster skymtade jag en naken man som borstade tänderna samtidigt som han tittade bort mot andra sidan. I ett annat och något smalare fönster såg jag en ganska snygg kvinna i gul morgonrock, hon gick omkring i ett kök och gjorde frukost. Kellogg’s flingor och fil med en stor tesked socker. Jag kunde se att hon satte sig vid köksbordet och började läsa morgontidningen, hon hällde upp en kopp kaffe och sen försvann hon inåt lägenheten.
Och så var där en kvinna som öppnade dörren till sin balkong, hon skakade energiskt en dammtrasa och lät dörren stå öppen medan hon fortsatte att städa. En ung flicka kom ut på balkongen, hon var tunt klädd i blåjeans och gul t-shirt. Flickan lutade sig framåt och borstade det långa håret. När hon reste sig upp och strök håret från ansiktet kände jag igen henne.
Det var flickan och kvinnan som Julietta och jag besökte när hon letade efter inspelningsplatser, alltså kvinnan som gav intryck av att vilja sälja sin dotter till filmindustrins köttmarknad. Stockholm är inte större än så.
För mig är det obegripligt att de där människorna på andra sidan inte bryr sig om vad som händer ute i världen. De äter sin frukost, gör sin morgontoalett och torkar bort dammet från släktporträtten samtidigt som det stora hjulet där ute i världen långsamt rör sig.
Varför ser de inte? Varför vill de inte se? Varför ser de inte spänningen mellan rik och fattig, mellan stark och svag, mellan eliten och folket. Motsättningen är synlig i allt, men bara för den som ger sig tid att betrakta.
Nu måste jag väcka Mena, sen ska jag hem och packa. Det skulle kunna bli minusgrader i Rom, så jag får ta med mig en överrock.
Jag sover nog på planet, det känns som så.
